Isabelle Pedersen

Isabelle Pedersen heter jag och bor i Stockholm med min man Sebastian och vår lilla dotter Doris som föddes i juli 2017. Jobbar som marknadskoordinator på This cup counts. På den här platsen kommer jag dela med mig av sådant jag funderar över och tycker om. Vackra foton, ihopknåpade meningar, kläder, inredning och vardagligheter bland annat. Och Doris. Jag är väldigt glad att du hittat hit. Välkommen! Har du några frågor går det såklart alldeles utmärkt att höra av dig till mig på: pedersen.isabelle@gmail.com

2017 – det nya livet (en sammanfattning av året)

2017 – det nya livet (en sammanfattning av året)

När 2016 som jag tyckte var ett skitår tog slut drömde jag om ett bättre 2017. Ett år då jag skulle få må bra, att allt med bebisen i magen skulle gå bra, att folk runtomkring mig skulle må bra. Många runtomkring mig har kämpat i stort och smått, och samtidigt som jag känt mycket med dem, så har jag tillåtit mig att njuta för egen del. Ty för mig personligen är det mitt livs bästa år. Att Doris har kommit till oss är det största som hänt mig i livet. Att bli mamma var 100 gånger roligare än jag trodde. Har aldrig haft så nära till känslorna som jag haft detta år. Allt har känts så nära, så på riktigt. Har varit så tacksam, så blödig, så lycklig, så rädd. Samtidigt har jag känt mig så lugn, så grundad på nåt sätt. Svårt att förklara. Har inte känt mig stressad tror jag? Har kunnat leva för stunden på ett sätt som jag aldrig tidigare lyckats med.

 

När 2017 började hade jag en bloggpaus pga mådde inte så bra. Men i mars kom jag tillbaka och slog på stort och berättade att jag var preggo OCH skulle flytta tillbaka till Stockholm. Det kändes som om mitt liv skulle börja igen typ, var så pepp. Det var mycket som skulle ordnas med som var lite roddigt, men det gjorde inget. Jag bara kände i hela kroppen att allt skulle ordna sig.

 

I väntan på flytt jobbade jag på radion i Östersund, vaggade omkring med foglossning och var besatt av att göra goda frukostar. Det var mitt bästa mål som preggo. Hade sån sjuk craving på grapefrukt och juicer.

 

Kramade ur det bästa av Jämtland och hängde i fjällstugan.

 

Ja, ni ser ju hur pepp jag var. Trots foglossning och tidiga sammandragningar. 😉

 

Vi åkte ner till Stockholm på visningar. Det hemska dådet på Drottninggatan hände och vi gick kärleksmanifestation och välkomnade våren i Kungsträdgården.

 

Så kom då äntligen flytten. Vi kom till Sundbyberg, till ett gult hus med blomstrande innergård och cirkusbalkonger. Jag trivdes bra från första sekund.

 

Sommaren kom samma helg som vi flyttade ner, det var så varmt då. Resten av sommaren var perfekt lagom för en höggravid, ganska tacksam att den var av det svalare slaget.

 

Visade upp min mage för er i tid och otid. Tyckte ju att det var ganska tungt att vara gravid, men det var ju bara att kämpa på. Var så orimligt spänd på vem som lurade bakom mina revben.

 

Hade sjuka cravings på piggelin. Åt typ 10 per dag. Och isbitar. Fyllde glas med is och satt och tuggade. Skulle jag aldrig kunna göra som ogravid.

 

Hängde extremt mycket på vår lilla uteplats. Var så tacksam för den så jag visste knappt var jag skulle ta vägen.

 

Satt där så extremt mycket under sommaren när jag liksom inte orkade göra så mycket annat.

 

Satt där ofta själv, men fick lite då och då besök av folk.

 

Badade en gång under sommaren. En vecka innan jag skulle föda, dock trodde jag att det var tre veckor kvar.

 

Det var så oerhört långsamt och tråkigt att vara gravid tyckte jag, även om det i efterhand kändes som att det gick fort.

 

Två dagar innan mitt vatten gick blev jag överraskad med en babyshower. Vårt hem var fyllt med mina bästa personer, ballonger, popcorn och blöjor.

 

Hepp! Helt plötsligt var hon här, älskade Doris. Eller ja, plötsligt och plötsligt. Det var ju 9 månaders väntan och en smärta som inte var från denna värld innan hon gjorde entré. Men allt var fett värt, och på två sekunder ändrades världen så som jag kände den.

 

Helt plötsligt var vi en riktig liten familj. Jag, Sebastian och Doris. Så fint! Doris var på sitt första bröllop när hon var tre veckor. Det gick sådär.

 

Starten som mamma var ganska tuff. Tusen hormoner, amningsmaraton och trötthet. Och en oro över att plötsligt vara ansvarig för någon liten bräcklig. Men kärleken jag kände från första stund var den sjukaste. Och den bara växte och växte.

 

Och Doris växte och växte, och jag och Sebastian växte i rollen som föräldrar. Oron släppte lite och jag började känna att det var helt ok att vara mammaledig. Och Doris blev roligare att hänga med för varje dag.

 

Många långsamma morgnar i soffan har det blivit. Men även en hel del utflykter.

 

Hösten kom till Stockholm.

 

Och till vår innergård i Sundbyberg. Vi gick oändligt många promenader, jag och Doris.

 

Och hängde mycket på café. Doris är för det mesta världens gladaste unge.

 

Den här bilden är tagen av Karin G Jonsson på Östersundsposten som kom en dag och gjorde en intervju med mig. Doris gjorde således tidningsdebut, haha. 5 månader gammal.

 

Julen har spenderats i Östersund. Bland släktingar och vänner och tusen famnar för Doris.

 

Julen har varit fin och det har varit så mycket snö i år att vi inte har sett något liknande på år och dar.

 

Nu har vi precis kommit till min fjällstuga där vi ska fira nyår med min familj. Just nu är det -24 utanför dörren. Helt sjukt att det snart är 2018. 2017 var så långsamt emellanåt men samtidigt snabbaste året hittills. Och som sagt, bara så himla fint!  Ser så fram emot nästa år med min lilla familj. Hoppas att det blir lika snällt mot oss som 2017. Och att alla som lämnar ett tufft år bakom sig nu får ett blomstrande nytt år.

Gott nytt år kära läsare. Må det bli ett snällt ett! <3

SparaSpara

SparaSpara

0

Similar Posts by The Author:

Detta inlägg har 5 kommentarer

  1. SÅ fin sammanfattning. Måste också göra en! Coolt att så mycket kan hända på ett år ändå. Kram till dig och tack för att du vill vara här hos oss.<3 Är så glad för det!

  2. Så himla fint inlägg! Att bli mamma är magi.
    Kram!

  3. bilden på er som lilla familjen kan vara det finaste jag sett! gott nytt år <3

  4. Fint år du har haft!!! Men vad menar du egentligen med ”riktig familj”?

    1. Kanske klantigt formulerat, en riktig familj kan ju såklart se ut hur som helst. Men innan vi blev tre såg jag nog mig och Basse mer som ett par än som en familj, så jag utgick helt enkelt från att det känns så för oss, som att vi har bildat familj nu sedan vi fick barn. Men det där får man ju se hur man vill på. Tycker liksom inte att någon familje-konstellation är mer riktig än någon annan, utan utgick bara från hur jag själv känner. 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng meny