klara_wiksten_livet

Hux flux blir man glad igen

 

Hej hallå därute! Är det nån där??? Känns visserligen konstigt att ni skulle vara här, när jag själv inte är här… för jäklar vad det ekat tomt här inne länge. Skulle nog kunna utnämna mig själv till 2018 års sämsta bloggare, men inte helt fel ändå. Att vara bäst på att vara sämst… alltid nåt.

Jag har haft en riktig svacka på sistone. Kanske inte skulle kalla det existentiell kris riktigt, men extrem vilsenhet i alla fall. Jag blev för en månad sedan uppsagd från jobbet pga omorganisation, och det är aldrig kul att bli uppsagd när en inte har valt det själv, för en hamnar liksom lätt ur fas. Och jag hamnade lite ur fas. Trots att jag egentligen inte trivdes toppen, så hade jag velat ha nästa steg klart för mig innan jag blev utan jobb. Nu hamnade jag i något slags tomrum där jag varken vetat ut eller in. Vad kan jag? Vad vill jag? VEM FAKKING ÄR JAG? Trodde dessa vilsna perioder skulle minska med åren, men får kanske bara inse att jag hamnar där ibland. Affischen ovan är gjord av Klara Wiksten och exakt så är det ju, och jag ska inte älta det här mer nu. För förhoppningsvis blir jag hux flux glad igen. Det brukar också hänga ihop med ljuset för min del. Glömmer alltid bort hur detta evighetsmörker påverkar mig. Gör mig mindre utrustad för uppsägningar, arbetslöshet och vilsenhet helt klart.

 

Nu har julen varit och trots att jag varit nere så är december för mig en fin månad som hjälper mig att klara vintern och mörkret. Hemma hos oss har det dock varit mestadels kaos i form av magsjukor och feberyror och inte så mycket bloggvänligt pysslande och bakande, men så är det ju bara ibland. Och ska jag vara helt ärlig så är jag ju inte en speciellt pysslig person. Mitt bästa i december är att dricka glögg och kolla på cheezy julfilmer som Love Actually.

 

Mycket soffhäng har december bjudit på. Doris föredrar dock Greta Gris framför Love Actually.

 

Doris är ascharmig just nu men också stört bestämd och ganska jobbig när hon inte får som hon vill.

 

December har varit väldigt grått väldigt mycket. Doris har dock uppskattat alla stjärnor, granar och tomtar. Och jag har uppskattat det nästan lika mycket, framförallt att se det genom hennes ögon. Sådär klyschigt, men ack så sant.

 

Vi har dock inte bara legat på sofflocket på sistone. Vi har också tapetserat vårt kök.

 

Jag tänker alltid att jag ska hitta nåt mer ovanligt än William Morris men det slutar alltid med att jag tycker att de är finast. Så det blev helt enkelt Pimpernel, efter ett halvårs velande.

 

Vi blev väldigt nöjda med tapeten hur som haver.

 

Andra saker som piggat upp i december är glögghäng. Här i den finaste lägenheten jag vet – hos Anna och Mattias.

 

Ni ser ju hur taggad Doris var över att de precis tagit in en gran.

 

Mest taggad var hon som vanligt över fjärrkontroller dock.

 

En annan trevlig grej i december (och när jag hade kameran med mig) var när jag gick på den här ljuvliga biografen en vanlig onsdagsmorgon. Vill alltid gå på bio här nu, så nice! Capitol heter bion. Jag var på pressvisning. Blir typ aldrig bjuden på sånt längre, så det blir ju väldigt lyxigt när sånt råkar inträffa.

 

Här ser ni en som som är glad för frukost och bio med bästis en vanlig onsdag morgon. Filmen vi såg var Crazy Rich Asians och innehöll enormt med blingbling och massa love. Går ej på bio men är tydligen största succén ever typ i USA. I Sverige kan man bara se den online på Warner Bros.

 

Med mig på bio hade jag min bästa Lidman. Efteråt julade vi oss lite på Eataly.

 

Så kom det även lite snö till Stockholm och vår innergård, men lagom till dess lämnade vi stan och drog till Jämtland för julfirande.

 

Så blev det återigen en julafton och det går ju knappt att förstår hur fort det går. Här på väg till mormor och morfar för julfrukost. <3

 

Doris var julfin och sjukt peppad men liiite rädd för tomten. Pekade mot dörren och fönstret i tre dygn efteråt för att vi återigen skulle gå igenom att det var där han knackade på och kom in.

 

Efter jul kommer min födelsedag och jag har blivit hela 36 år. Antar att en räknas som medelålders då? Det känns ju minst sagt skrämmande. Känner mig nog fortfarande som 28, men inser ju ofta att jag har rätt många vuxenpoäng ändå.Och jag älskar att fylla år, och ska en få göra det måste en ju bli äldre. Och jag älskar att leva också, trots de där dipparna som ibland kommer med mörker och arbetslöshet osv. Men det är ju sånt som ordnar sig.

 

Idag är det första januari och jag befinner mig i en stuga i Jämtlandsfjällen. Här firade vi in det nya året med Anna och Mattias. Nu är det 2019 och jag önskar mig ett mjukt och snällt år – för oss, för er, för Sverige och världen. Gott nytt år, kära ni!

 

46
Stäng meny