Den där känslan när man läser ut en bok man inte vill ska ta slut. För man vill inte lämna dem. Karaktärerna i boken. När det är så väl skrivet att man bara vill flyta vidare i strömmen av ord men samtidigt få veta hur det går. Och så plötsligt är boken slut och man sitter där kvar och funderar.
Jag har just läst färdigt Silvia Avallones bok Stål.
En debutroman som lovar dig mer. En historia från en annan del av det Italien jag besökte i början av sommaren. En inblick i männens liv. De där männen som när man var ung och reste till Italien skrek snuskigheter högljutt efter oss kvinnor, flickor. Utan att skämmas. Den som skämdes var jag. För att jag var kvinna. Männen, som nu tilltalar artigt. Sedan jag blev mamma och äldre. Och framför allt en bok om kvinnorna, flickorna, de som lever med stigmat att vara kvinna. I ett samhälle där kvinnorna är antingen horor eller madonnor.
Åh läs den!
Love
Nu längtar jag bara efter att läsa Silvia Avallones nästa roman Marina Belleza. Tyvärr inte en fortsättning på Stål. För jag får leva med Francesca och Annas liv i mitt hjärta och fundera över hur det går för dem, egentligen. Det är ju det som är så underbart med att läsa en riktigt bra roman. Egentligen.
Detta inlägg har 2 kommentarer
Älskar denna bok!!
+1. Och, ska tilläggas, väldigt väldigt bra översättning!