att förvåna sig själv.

Det där med att ha en affär är ju liksom det ena och andra. Men vissa dagar är som julafton mest hela tiden. Igår kom lådor från USA med Rifle´s fina. Och det är minsann en allmänt fröjdefull sak att packa upp. - Ojojoj, skrek Liv när hon kom hem från skolan. Så fina!!! Men... mobilskal??? Du??? Du och mobilskal i affären. Alltså. Jag fattar inte nu. Jag förstod att hon inte fattade. Jag och mobilskal är liksom inte…

0 Kommentarer

det är nästan att man känner vad de tänker.

Precis när solen gick ner och himlen blev sådär vinterblå kom det en hög med magiska figurer till vårt arbetsrum. Vi är lite kära i de fina från LuckyBoySunday. Jag och Linn vrider och vänder på dem och säger att de är så himla mjuka. Baby Alpaca ni vet, kom ni ihåg när jag skrev om Waddler? Det är något poetiskt över de där figurerna, liksom drömlika. Mina barn önskar dem i julklapp. Allihopa. Fast de är kanske för bebisar,…

0 Kommentarer

advent.

  Det närmar sig med stormsteg  och jag tittar ut på den glittriga frosten och tänker att den nästan är som snö. Åtminstone när solkatter gnistrar till det lite extra.   Jag var så innerligt nöjd med förra årets julkalender hemma hos oss. Blir helt varm i hjärtat bara av att tänka på den faktiskt.  Såklart var jag  tvungen att göra den till min sida i Family Living, i nummer 6 som fortfarande finns i butik. Men där fick den lilla…

0 Kommentarer

nio år.

    Framförhållning har jag aldrig ägt. Inte min man heller tyvärr. Jag önskar mig det ibland och tänker att det hade varit bra. Men kalas blir det alltid ändå. Trots snabba kast och megasnabbfix. Viggo fyllde nio och kalasgästerna hade plötsligt minskat till mindre än hälften sedan sist. Men om det var det han önskade, då fick det  så bli.     Och favoritburgarna avlöstes med önsketårta. Och alla runt bordet susade ooo! En helt perfekt Minecrafttårta. Och efter att jag (som inte fattade alls) kvällen…

0 Kommentarer

jag visste att den skulle vara perfekt men såhär fantastisk trodde nog inte ens jag.

Nu har släpat den här land och rike runt. Inte riktigt kanske man bra mycket mer än vad jag brukar släpa böcker. Och alla har vi dånat av ren och skär lycka. Alltså. Fideli! Du är min idol! Jag visste det hela tiden att det här skulle vara årets önskebok men när jag fick den i min hand så överträffade den dessutom alla mina förväntningar. Det handlar såklart om I love paper som du hittar här!   I boken finns…

0 Kommentarer

äntligen.

            Ibland springer man på små saker som gör att hjärtat hoppar till. Äkta finhetsrus, ni vet.   Just så hände någongång i våras då jag och Linn travade ner till en lokal guldsmed här i stan där vi bor. Vi skulle egentligen dit av annan anledning men började prata med Johanna, som är tredje generationens guldsmed i ateljen. Det var hennes morfar som startade allt 1934 och sedan följde hennes mamma samma spår. Johanna…

0 Kommentarer

please reuse ~ waste reduce.

Återanvänding gör mig varm i hjärtat, alltid. Egentligen bara självklart och sådär som allt borde vara. Spara och använd igen. Inget konstigt alls. Rädda-jorden-tänk. Det är ju ändå 2013 och allt annat känns så himla omodernt.  Och jag älskar att höra när affärens kunder sparar band och silkespappersark, det är därför vi tycker om att använda bra och fint sådant. För att man ska vilja spara. Att man inte kan med att slänga i papperskorgen. Att man tar dem till egna…

0 Kommentarer

ju mer jag tänker på det så susar det till i hjärtat… de börjar bli så stora nu…

Vi bygger lego och äter tårta och jag förstår det knappt. Idag är det nio år sedan den där tidiga morgonen då snön hade fallit hela natten och jag ingenting hade märkt. Inget alls. Då han till sist kom, inte alls som det var tänkt, men det enda viktiga var att han mådde bra. Och han hette Otto och Dante och pappan tyckte Drake, fast på engelska. Men det blev en Viggo. Älskade unge.   Jag gjorde ett litet tält i…

0 Kommentarer

garnboll på fem minuter, eller max sju.

      I det stora hela är ju garnbolls-rationalisering inget man går och funderar på. Och några tänker nog att det är lite som terapi med själva göra´t. Men jag gillar inte grejen med kartongcirklarna och garnbollar. För då tänker jag mest att det var då fasligt vad lång tid det skulle ta att göra en liten garnboll. Och sen blir det knut på garnet. Då ger jag upp. För det är ju alltid många man vill åt. Och supertäta,…

0 Kommentarer

End of content

No more pages to load

Stäng meny