avundsjukefaktor

Det var en sannerligen skön stund på soptippen i måndags. Egentligen inte kan man ju tycka, då snålblåsten ven som ispiggar genom luften. Och bilen var full med kartonger. Men förutom det så. Jag hann liksom inte mer än svänga in där på själva rampen förren jag såg en man med bestämda kliv bära en vacker gammal lampa mot sitt öde.  Jag kastade mig ur bilen, snedparkerad och allt (ni vet irritationskraften i snedparkering på soptippsrampen, väl?)  och ropade för allt jag var värd: Du, du!! Du mannen med lampan! Eller något i den stilen… Jag drog en lättnads suck när jag insåg att han tvärstannade och när jag efter en snäll fråga hade lampan i min famn. En sekund från att krasa sönder på containerns botten. 
När jag stegade tillbaka mot bilen mötte jag en ny man. Med en jordglob i famnen. Ehh, hej! Ja du! Ska du slänga den där? Ja, och det är gamla världen, sa han. Men värld som värld. Och till på köpet med ett ställbart förstoringsglas på själva meridianen. Flott. Att Viggo sedan upptäckte att hela världsalltet och viktigheter var på tyska, trots att han hans mamma blånekade att så var fallet, gjorde inte heller något särskilt mycket. Nu vet vi också jag att Schweden inte är svenska och vad Indiska Oceanen heter på tyska.
Nu kan man ju tro att måndagens ljuspunkt slutade där. Men mannen med jordgloben hade också en fru kvar vid bilen. En sannerligen full bil. Och nu kunde jag ju inte direkt låta bli att slänga några skarpa blickar mot bagaget. Och liksom rota runt lite när jag ställt ifrån mig både lampa och jordglob. Då kom jag på att det kanske var lite ofint sådär för kvinnan sa ju faktiskt att de tömde hennes pappas lägenhet. Så jag slutade tvärt och beklagade och sa att inte skulle jag rota såhär i godan ro. Men pappan hade bara flyttat till ett åldersdomshem och hon var bara hjärtans tacksam om någon tyckte om. Så jag tackade så hemskt mycket och tog pappans soffmatta från finrummet också. Åh hurra ! Äntligen en dockskåpsmatta, sa Nomi och behöll den. Jag tror det var något med mönstret. 
Nomi har ju sin egen fäbless för gammalt som sagtoch fann sina drömmars blus på loppis häromdagen. Ungen såg att den skulle sitta som en smäck och har bott i den sedan dess. Ni fattar ju på de där detaljerna.  

Och solfjädrar kan man aldrig ha för många och inte miniljusstakar heller.  

Tänka sig. Tippen alltså. 
0
Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på print
Dela på email

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng meny