Jag vet inte om det var för träden som föll i stormen. Eller mest att alla blad hade fallit och det höga gräset lagt sig med vintern. Men plötsligt hittade vi ett nytt favoritställe. Och en gärdesgård klädd i frostig mossa.Det var när vi råkade titta till höger om grusvägen vid pappas och mammas torp. Det är ju nästintill mystiskt och märkligt när allt kommer omkring. Hur kan man missa något genom alla år. Jättemånga år. Fast mina föräldrar sa att den alltid funnits där. Både platsen och gärdesgården. Fast märkligt var det ändå.
Kanske lika märkligt som när världen plötsligt förändras bara för några minusgraders skull. Och jag håller med Nomi om att var vi än tittade åt just idag, så var allt extra vackert. Det gnistrade och glimmade och var bara vackert och inget annat.
Som tur var hittade vi det hon alltid hade sökt (vilket såklart var en aning överdrivet). Men ändå, en gran till dockhuset! Plötsligt stod den bara där. Egentligen hade vi ett annat uppdrag för denna frostiga dag men det tar vi senare i veckan.
