Tallens långa grenar sträckte sig mot vår balkong,
lagom nära så att han kunde sträcka sig ut och plocka trädets kottar i barnslig förtjusning.
Tills en dag då någon sågade av den störta grenen och det inte längre gick att nå.
Tårar föll över mjuka kinder.
Men solen sken genom trädkronan och gav vackra mönster som dansade på hans dörr
och vi fick besök, en ekorre hoppade över från smala grenar till vår balkong.
Vi matade med solrosfrön och den stal solmogna körsbärstomater. Vi skrattade och fotograferade
och den började sakta vänja sig vid vår närvaro.
Vinterns hårda vindar slet i tallens uråldriga grenar och knäckte dess stam.
Men än stod det och vajjade i vinden och fortsatte att ge det vackraste ljuset
och skyddade mot insyn. Men oron hade börjat komma krypande då
grannar kämpade för att det skulle bort.
Så kom den dagen, när motorsågen utanför fönstret fångar min uppmärksamhet
och jag ser ut på våra vackra grenar som sakta faller mot marken.
Jag ser på den nakna utsikten där trädet alldeles nyss stod och jag kan inte
hjälpa att varma tårar börjar falla.
Han blir lika ledsen och vi plockar dess kottar som fortfarande ligger på marken
och han ritar dess långa stam och vajjande grenar tills tårarna tar över
och jag tröstar och vaggar honom i mina armar.
Ett litet hjärta värker för ett hundraårigt träd som inte längre finns.