IMG_9876

Kär i livet

För ett tag sedan la jag ut ett inlägg på instagram där jag beskrev min kärlek till livet. Det bottnar sig egentligen i en tacksamhet tror jag, att uppskatta livet och att få må bra efter en utmattningsdepression. Jag fick väldigt många frågor och många ville veta hur jag lyckades ta mig ur den så jag tänkte försöka bena ut lite vad jag egentligen gjort och hur det hela började.

Egentligen började det 2014, Wilhelm var drygt ett år och jag var mammaledig. Jag bestämde mig för att öppna en webshop, bara som hobby. Det var superkul! Men sen var det dags att återgå till mitt vanliga jobb som förskollärare samtidigt som webshopen växte sig större. Jag gick ner i tid på förskolan för att hinna med men inte tillräckligt utan jag tyckte det funkade ganska bra att även jobba kvällar och helger, sen är det svårt att känna sig duktig på sin arbetsplats om man inte är där. Sen ville jag ju ha bra service också så om någon mailade mitt i natten så fick jag ju svara, annars skulle jag ligga och vrida mig i rädslan av att glömma svara. Jag fick svårt att varva ner och var alltid på alerten, ett varningstecken som jag istället valde att tolka som någon superstyrka. Fan vad jag var duktig!

Hösten 2016, 1,5 år efter att Julie föddes skrev jag ett blogginlägg om vad som hände sen, då tycktes jag må så pass bra att jag vågade berätta. Det jag inte visste var att jag strax därefter krashade igen. Varnar lite för texten, den är personlig, känslosam och rätt hemsk. Kan inte fatta att det är jag som varit med om detta. Här kommer det:

När du läst det – kan du fortsätta här.

Mina tankar efter att ha läst igenom det jag skrev där, jag blir så ledsen. Jag gråter varje gång jag läser det. Det känns så fel att någon ska måsta må så fruktansvärt dåligt. Jag minns de där känslorna, trycket över bröstet, svårt att andas, paniken och frustrationen. Mörkret. Och hur mörkret faktiskt kunde bli ännu mörkare. Hur kan jag, alltså JAG, ha varit så jävla nära att ta livet av mig!? Jag minns precis på vilken plats jag var när jag höll hårt i ratten och gjorde mig klar att svänga ut.. Så jävla glad att jag valde att avvakta. Men resan tillbaka var förstås inte slut när jag skrivit det där blogginlägget, jag kraschade ett par dagar efter igen. Och sen upp. Och ner. I flera år.

Det är hjärnan som spökar, jag började inbilla mig saker nästan medvetet för att straffa mig själv. Jag hatade verkligen mig själv. Och den enda jag levde för var Julie. Jag hatade min son också, det har jag knappt vågat säga högt tidigare, nu är han älskad och i säkert förvar men jag önskade att han aldrig var född. Och min man skulle jag lämna, då skulle han få ta Wilhelm. Jag kan inte förstå hur trasig min hjärna var då. Och jag blir bara så ledsen.

Det första jag gjorde som faktiskt hjälpte var att prata om det, berätta hur jag mådde. Sova, vila, inte göra mycket alls. Försöka äta. Ta hjälp. Jag träffade en del läkare som skrev ut antidepressiva, jag märkte ingen effekt av de förrän den dagen jag slutade, för då började jag om lika snabbt. De gjorde nytta. En dag träffade jag en läkare som varit i en liknande sits, hon var en ensamstående flerbarnsmamma och sjukskrev mig i flera månader i stöten, inte två veckor som de andra gjort. Då kunde jag slappna av och inte känna stressen att ”jag måste må bra om 2 veckor, annars är det kört” och hon sa åt mig att strunta i det rådet jag fick innan ”gå ut i naturen eller ta en promenad” som verkar vara ett standardsvar men som bara gav mig sjuk ångest. Hon sa istället, ”Vad tycker du är kul? Ja men gör det då!”. Och det jag tyckte var kul, som tog mig till en annan värld, där man för en stund fick glömma all skit.. var instagram! Inreda, pyssla och göra fint, vara lite kreativ, och ta en fin bild av det. Det gav mig energi. Sen satt jag alldeles för mycket med min telefon, där drömde jag mig också bort till en annan värld och jag slapp leva här och nu men det var mer skadligt, jag tror att det jag behövde vara att leva just här och nu. Bort med dator, telefon och TV och faktiskt vila så jag införde någon slags regel att jag bara fick ha telefonen mellan vissa klockslag och det var när barnen sov. Ingen telefon när barnen var med. Min man har varit en ängel, han har både jobbat och skött hushållet helt själv den tiden jag mådde som sämst. Sen fick jag möjlighet att gå IKBT, kognitiv beteendeterapi via internet. Jag tror jag gjorde 4 av 10 avsnitt eller något, jag hade inte orken att göra mer och jag gjorde bara lite i taget så tillslut sa psykologen att hon ville avsluta den behandlingen. I efterhand tycker jag det var fel, det är lite dumt att sätta sån press men de 4 avsnitten jag gjorde gav mig den kunskapen jag behövde för att kontrollera mina tankar. Då började det vända. Vi skaffade höns, med dem var jag verkligen här och nu och kom ut lite. Odlade i trädgården och tränade på att känna dofter, känna vinden i håret. Djupa andetag och känna efter. Vi var mycket ute i stugan då det kändes som att ångesten bodde i vårt hus, allt lättade när vi åkte från gården.

Jag har gjort stora förändringar sedan dess, en del praktiska saker men jag har även jobbat sjukt mycket med mig själv. Jag har bytt jobb, jag bjuder inte hem gäster flera dagar i förväg utan den dagen jag känner att jag har tid och energi. Jag låter huset vara stökigt, ingen dör av det, jag kan städa den dagen jag har energi till det. Sänkt kraven på mig själv och hellre hyllar mitt tankesätt inför andra, huvudsaken vi ses, så skönt med pizza-  där sparade vi flera timmar, så skönt det är att inte behöva jobba heltid, skit i alla normer lixom. Livet är för kort. Och jag har slutat att klanka ner på mig själv, jag är inte för fet, för lat, jag är ingen dålig mamma. Sen har jag gjort med av med massa energitjuvar. Både personer, djur, saker och alla negativa tankar som suger energi!

Nu har jag mått bra i ett helt år. Varit glad och lugn. Det var ett helt år sedan jag hade en krasch. Jag får fortfarande stressexem och huvudvärk när jag tagit på mig för mycket, det kan räcka med mycket jobb, en födelsedag och sen en middagsbjudning för att jag ska få totalpanik, jag håller fortfarande på att lära mig vad som är rätt nivå för mig, för jag funkar inte som förut. Men kommer symtomen så är det bara att ändra planerna eller ta hjälp för det är inte värt att vara tjurig.

Jag vaknar upp varje morgon, med mina solstrålar till barn, älskar att jobba, älskar att vara ledig. Älskar att laga en god middag och älskar att kunna värma en pizza när jag inte orkar. Älskar min man som stått vid min sida genom alla förbannade år, han som unnar mig att vara ledig utan att städa, hjälper mig med mina projekt som blivit för stora, han som har verkligen världens bästa tålamod med mig.

Jag har nästan inga minnen från den mörkaste tiden, ett och ett halv år, där är allt svart. Jag har accepterat att vi gick miste om den tiden men har desto mer anledning av att ta vara på dagarna vi har framför oss. Det känns helt fantastiskt att få känna så här, jag är kär i livet! Tidigare levde jag mycket i mina planer, ville alltid se fram emot något, men nu ser jag fram emot varenda dag!

Jag hoppas att någon fick lite hopp ur min historia, något tips på hur man kan ta sig ur, lite igenkänning över sina stressymtom (sakta ner!) eller bara kan känna att puh, vad vi har det bra. Har du frågor är det bara att höra av dig <3

59

Detta inlägg har 14 kommentarer

  1. Vet hur det känns❤️

    1. ❤️

  2. Att läsa om dina drömmar, där allt är verklighet och man skriker och försöker öppna ögonen, men kroppen inte lyder… Där är jag nu. Det är så skönt att du sätter ord på de drömmarna, jag har inte ens tänkt tanken att det är stressrelaterat. Tack för att du delar med dig 💛

    1. De drömmarna är bland det värsta jag upplevt! Funderade massor på vad de betydde och det var som att de sa vad jag kände, alla undertryckta känslorna.. Så otäckt.. Fundera över vad dina drömmar betyder! Stor kram!!! ❤️

  3. Kunde vart jag själv som skrev. Minus ett företag men med ett helt inombordsligt företag av krav på mig själv att sköta, fixa och planera.. Minns precis som du, mig själv och bebis i bilen som var det enda avgörandet som det kändes då, till varför man inte vek av och bara avslutade allt. Det är på så surrealistiskt i efterhand i vilket tillstånd man befann sig i och idag kan jag säga, inte konstigt att omgivningen inte fattar alla gånger. Det har drygt två år för mig och jag blev som du, återigen glad i livet och kunde känna dopaminet, seratoninet och oxytocinet lagras igen. Men än idag har jag inte den ursprungliga energin jag hade då o inte heller tålamodet. Men det får vara så. Det är helt okej.
    Nu är jag gravid igen och känner mig faktiskt tacksam om tiden med mörkret för nu vet jag mer om det. Jag har förhoppningsvis verktyg att deala med skiten om den försöker sig på mig igen OCH jag vill tro att jag kan se tecknen tidigare och BE OM HJÄLP.
    Tack för din story. Det gör otroligt mycket fast vi inte känner varandra men att det finns fler.

    1. Tack för ditt svar!! Jag är också lite glad på något vis, annars hade jag ju aldrig uppskattat nuet så mycket som jag gör, man har lärt sig så mycket om livet. Ja visst känns det overkligt i efterhand, hur ska någon ens förstå. De känslorna går inte att hantera själv, hur ska man någonsin kunna förklara. Jag är inte heller återställd, jag tror att hjärnan skadas så pass att det kanske aldrig blir som vanligt igen men nu har vi iallafall verktygen att klara det men det är som du säger, man får hålla koll på alla tecken och ta hjälp!! Så himla roligt med en till bebis, stort grattis!!! ❤️ Lycka till med allt!!! ❤️❤️❤️

  4. Känner igen mig sååå… man tror man är så stark å ska klara de själv.. men de går inte.. ångesten.. den har ätit upp mig flera gånger.. tryck över bröstet, vaknat i andnöd, hjärtklappningar, yrsel m.m .. har en super fin sambo och två barn.. MEN han har ingen sympati eller något kring ångest.. han tror att de är något man hittar på.. och att man bara ska sluta med de (?!?!) .. sjuuukt jobbigt.. bygger upp en fasad av ett leende när ångesten kommer.. för ja vågar inte säga något för då tar han avstånd å blir sur.. allt ja vill ha är en kram å lite pepp talk att vi fixar detta tillsammans.. eller avlastar mig i mina vardagssysslor.. de finns inte.. han tar ju hand om veden, eldning, skottning å sånt.. va rädd om din man.. han verkar vara en klippa… jag älskar min sambo och utan ångest så har vi det jätte bra.. men när ja får ångest så är de skit.. men ja vet att de blir alltid bättre…men att va mitt i det är så mörkt..

    1. Men vännen! Det låter tufft, ja jag är verkligen så tacksam över att ha haft så mycket stöd runt omkring mig! Har du någon annan du kan prata med? Känns viktigt att få ventilera, och stöd är ju så viktigt! Så ledsen jag blir att han inte ens vill förstå… Se till att ta hand om dig så du slipper hamna djupare i ångesten, rekommenderar dig varmt att prova ikbt, den hjälpte mig verkligen!!! Man får hjälp via Vårdcentralen! ❤️ Skickar en megastyrkekram till dig!! ❤️❤️❤️❤️

  5. Skönt att denna historia inte bara är jag som bär på. Var med om en förlossningsdepression 2014, men tryckte bort sonen helt, började jobba 100% när sonen var 3 månader och idag ångrar jag allt men försöker tänka att de går inte ta tillbaka den tiden, utan tar vara på hur vi har det nu! Är väl mer eller mindre på fötter nu,, men har varit 4,5år av kämpande. Starkt av dig att du berättar! Det behövs mer kunskap om detta. Kram

    1. Tack för att du delar med dig! ❤️ Ja det är lätt att ångra sig i efterhand men man får förlita sig på att det var rätt beslut då, under alla omständigheter. Tur att livet fortsätter och att vi själva väljer hur vi spenderar våra dagar från och med nu!! Stor kram!! ❤️❤️❤️❤️

  6. Berör mig så djupt.. Din Ärlighet och Mod❤️

    1. Tack ❤️

  7. Så starkt av dig att dela med dig! skönt att du mår bättre och orkar känna glädje av livet🌺
    Varm kram till hela familjen

    1. Tack snälla du!!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng meny