volang lovely life volanglinda inredningspodden-2

Hur ska vi få plats?!

BF för barn nummer 2 närmar sig med stormsteg här och jag kan inte minnas att jag var såhär nervös inför att Chaplin skulle komma. Folk brukar säga att det är tvärtom men denna gång är det som att jag tagit in så mycket mer av allt. Känslor, rädslor, andras öden osv. Herregud ALLT kan ju fel. Vidrigt är det vad det är att känna såhär. Dessutom sjukt olikt mig verkligen. Brukar inte tänka såhär, snarare tvärtom. Hoppas jag kommer känna lugnet när barnet väl är här. Sömnlöshet är ingenting jämfört med detta.

En annan sak jag tänker mycket på är HUR ska vi få plats? Inte för att jag egentligen själv är särskilt orolig utan för att så många andra verkar oroliga. Men alltså. På riktigt. Kan vi inte hjälpas åt att ha lite perspektiv här?

Det var inte många årtionden sedan det var krav på att man skulle vara minst 4 st i en familj för att få tillgång till en hyrestvåa.

Idag MÅSTE man ha radhus eller en lägenhet med 5 rum och kök bara när barn nummer två kommer ini bilden. Är det rimligt?

Vi älskar vår lägenhet, läget och allt underbart som kommer med att bo i stan. Dessutom har vi – tack vare låga lån – möjlighet att jobba med det vi älskar och tjäna mindre än genomsnittet. Istället för att vara belånade och vara tvungna att jobba med något som vi inte brinner för. Lägenheten är på 2,5 rum och vi har skapat ett barnrum åt Chaplin i en del av hallen, som är en rymlig sådan. Innan han kom hade vi pianot där hans säng nu står. Visst har det hänt att några av hans kompisar som bor i större lägenheter har frågat “Var är Chaplins rum” och till och med sagt “Så litet ni har det” – men allting är relativt.

Jag känner mig mer säker på min sak när jag tänker på de kommentarerna. Känner att jag vill bevisa något med att det här med att “bo trångt” inte ens är trångt. 60 kvadratmeter och 2,5 rum + kök, toalett och balkong kan väl ändå inte kallas för trångt?

Sjävklart har alla olika behov och mår bra av olika saker men jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket av de här behoven som är skapade efter normer och hur mycket av dem som faktiskt är reella. Jag kan absolut se att det skulle vara skönt att ha ett eller två rum till, eller en trädgård där barnen kan springa runt. Men då hinner man plötsligt inte städa själv längre eller så måste man jobba mer för att kunna betala de där lånen och den där oljepannan som går sönder hela tiden. Då vet jag inte om de där extra rummen är värt det längre?

Hur tänker ni? Hur bor ni i dag och varför? Det vore fantastiskt kul att få höra er berätta! Har jag helt fel eller finns det någon där ute som kan relatera?

55
Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på print
Dela på email

Detta inlägg har 16 kommentarer

  1. Jag läste någonstans – att barn ska ha egna rum, är en västerländsk idé och jag skulle nog säga att det är precis vad det är – en idé. En trend. En statussak mer än ett faktiskt behov. Chaplin har ju ett eget krypin, han har någonstans dit han kan gå när han vill vara ifred och det tänker jag är mer än nog. När vi fick Signe hade vi turen att kunna låta Ebbe flytta in i eget rum (vi bodde på 3 rum på 65 kvadrat) men hade vi bara haft två rum hade han fått flytta in i sovrummet och vi i vardagsrummet. Man är ju jämt tillsammans ändå de första åren? Signe sover fortfarande med oss nu (snart 1 1/2 år) men nästa år får hon och storebror flytta ihop lägenhetens “största rum” och så får de bo där tills vi tycker det finns ett reellt behov av att röra på oss. Ni kommer klara er fint på era kvadratmeter, no worries <3

  2. Vilket bra och viktigt blogginlägg!

  3. @ Stundtals Ja men visst måste det vara så? Verkligen en klassfråga dessutom då inte alla ens har möjligheten att ta ett lån och flytta till det där huset med trädgård där “allting blir så mycket enklare”. Tack för att du skriver! <3

  4. @Magdalena Tack för att du läser!

  5. Alltså jag tycker prick som du! Det är ju helt koko att folk får jobba nästan dygnet runt för att få det att gå ihop bara för att man måste ha ett snyggt stort boende. Och det räcker ju liksom inte med en villa eller radhus, det ska vara inredning för miljoner och gärna en pool eller ett växthus för någon mille också. Blir nästan äcklad istället.

    Jag bor ju i en mindre stad men för mig som är ensamstående med två barn finns inga möjligheter att köpa något heller. Sparkontot försvann nämligen med exet. Så jag och barnen bor i en hyrestvåa på 70 kvadrat mitt i stan. Älskar vår lägenhet men jag får ju hela tiden kommentarer om hur vi får plats. Och för oss fungerar det utmärkt! Barnen delar på sovrummet som är stort, en del av vardagsrummet är mitt sovrum. Inga konstigheter. Och istället för att barnen bara ska se en baksida av ett hus så upptäcker vi ju parker, skog, stränder och annat. För jag kan inte erbjuda prick allt. Man måste ju välja, eller ja, vissa måste.

  6. Så bra skrivet, och vettigt reflekterat. Alla dessa normer! Och när en satt sig i en situation där en jobbar för att upprätthålla sin livsstil, snarare än att leva. Jag tror att fler kommer tänka som du i framtiden. Eller jag hoppas det.
    Kram och heja! Du inspirerar!

  7. Precis sådär tänker vi också. Bor 4 st (2 vuxna 2 barn) i en 3a på 66 kvm. Istället för att vara maxbelånade kan vi jobba 80 % och vara lediga på fredagar tillsammans.

    Mycket mer värt än ett extra rum. Och för vem är rummet viktigt? Inte för barnen i alla fall, åtminstone inte när de är små. Mycket mer värt med extra tid!

  8. Bor i en trea ombyggd till fyra med mina tre barn, barnen har egna rum och jag sover i vardagsrummet. Funkar toppen👍.

  9. Vi bodde i Gbg i en hyrestrea på 68kvm med barn 1 och 2. Vi började kolla efter större boende lite längre ifrån stan.. där priserna är lägre, först inom Göteborgs kommun men sen längre och längre ifrån. Vi hamnade en timme från Gbg och kunde köpa ett hus kontant för drygt miljonen. Trots att vi bor i ett medelstort hus så har vi inte sovrum åt alla, utan små brorsorna delar rum. Även om jag jobbar heltid så hinner vi umgås på ett helt annat sätt här på landet! Det passar oss jättebra! När vi saknar stan bokar vi en natt på hotell eller så åker vi till svärföräldrarna som bor kvar.. Ja, det är väl nackdelen, att vi flyttade ifrån barnvakterna… och kompisarna. Men så många nya, fina vänner vi har fått här!

  10. För oss kom ju suget efter ett radhus efter några år och att inte dra på oss monsterlån är ju en del av alla anledningar till att vi till slut lämnade Sthlm. För även om vi vill ha mer yta så delar vi din tanke om att inte ha för stora lån. Lån har vi, men allt är ju relativt. Men trots alla våra rum numera så delar barnen fortfarande rum och har aldrig bett om att få egna, trots att det är norm där vi bor nu. Jag tänker att ni blir trångbodda den dag ni själva känner att det är för trångt. Hur andra bor eller kan tänkas vilja eller inte vilja bo är ju verkligen skit samma! Och ett spädbarn tar ju faktiskt ingen plats alls.

  11. @KAJAA Heja dig! Jag tänker också att det är en del i att ge sina barn en sund inställning till livet i att visa att man inte kan få allt och att berätta att alla har det olika. Jag är helt övertygad om att barnen mår bra så länge de får det mest basala och framförallt tid med sina föräldrar. Tusen tack för att du läser och kommenterar. Det gör mig glad!

  12. @FATIMA Eller hur? Tänker också så. Så glad att ni hittade er plats i Karlstad även om jag saknar er mycket här! <3

  13. Heja er! Helt rätt tänkt!

  14. Vi bor i en 4:a och barnen är nu 6 & 9 år. Kan säga att vi nog tillbringat 95% av livet med barnen i vårt sovrum och i vardagsrummet. De har varsitt rum och där är de aldrig. Och HELST av allt skulle de fortfarande vilja sova i vår säng. 💛 Men det blir för mycket störande av varandra, så de får iaf sova i sin egna rum. Det jag kan känna ibland är att JAG skulle vilja ha ett helt eget, ytterst enkelt, rum där jag kam sträcka ut och meditera och yoga tex. Men det förblir en dröm, vi trivs så oerhört bra på söder och i vår lägenhet.

  15. Jag tänker ungefär som du. Vi hade en trea på 73 kvm när vi fick bebis nr 2 och många undrade hur det skulle gå?! Och då hade vi alltså ett helt barnrum och ett eget sovrum till oss! För små barn kan ju bara inte dela rum, eller? (När vi fick första barnet bodde vi i en etta!) Nu har vi visserligen flyttat till radhus, men till ett pyttelitet radhus så barnen har ett varsitt rum, men får vi fler barn någon gång så måste de dela och det skulle nog gå alldeles utmärkt! Jag tänker mycket på att många behöver plats för de enorma mängder prylar de äger, inte för att bo och leva. Samtidigt så känner jag nu att det ÄR skönt med en liten gräsmatta och att kunna grilla i trädgården… För oss blev ett litet radhus (strax över 100kvm) på en tunnelbanelinjes slutstation ett mellanting. Lagom dyrt (i alla fall om man jämför med villa), lagom stort och lagom långt från stan.

  16. Vi bodde i en hyrestvåa på 56 kvadrat och det gick utmärkt bra. Nu har vi flyttat till en fyra men ett rum är ett sk genomfartsrum så det finns två sovrum. Barnen sover i vår sång fortfarande 4 och 8 år gamla. Inget behov av eget rum, mer av en lekhörna/lekrum. Det kommer gå toppen. Plus att det är lite kul att uppfinna smarta lösningar när en är trångbodd. Lycka till <3

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng meny