I min ungdom skrev jag mycket, tänkte på ord och meningar, skrev dikter och antecknade rader ur låttexter som fastnade lite extra. När vi flyttade förra året hittade jag alla mina dagböcker från min tonår och uppåt, då jag bodde i London och Norge. Om tiden då jag flyttade till Göteborg och träffade min man, och om den stora förälskelsen i honom. Om då jag väntade mitt första barn, då hon föddes och om den första tiden som mamma. Alla känslor nedtecknade med en slarvig skrivstil som är svår att läsa i efterhand. Sen tog orden slut. Kanske var det efter den där utbrändheten. Jag hittade iallafall en anteckningsbok med ett försök till att skriva dagbok igen då jag väntade mitt andra barn, och lite om den första tiden som tvåbarnsmamma.
I morgon hoppas jag kunna hitta tillbaka till orden, och förhoppningsvis lusten till att skriva igen. För första gången lyssnar jag på en ljudbok, Linn Ullmans De Oroliga som Julia Dufvenius sätter tonen till så fint med sin röst. I morgon ska jag och Nanna göra scenen till ovanstående kväll som Forum för poesi och prosa anordnar. Det känns så roligt att få göra detta som omväxling till andra stylingar som jag gjort den senaste tiden. Känns lite svindlande när jag tänker på vilka som ska stå på den där scenen sen.
Helgen började på bästa sätt, då jag, Tove och Johanna på fredagseftermiddagen firade att vi var klara med Blomstermåla. Det är helt klart det roligaste uppdrag jag vågat tacka ja till! På fredagen fyllde dessutom min man år och vädret var alldeles fantastiskt. Det kändes nästan som en sommardag, om det inte hade varit för att träden inte riktigt blivit gröna ännu.
Vi kommer definitivt att jobba ihop med något roligt projekt igen framöver, konstaterade vi och skålade i bubbel. Johanna är en bland de roligaste personer jag har träffat. Vi lärde känna varandra genom att jag började klippa mig hos henne för 15 år sedan. Hon gjorde min frisyr då jag gifte mig för fyra år sedan och förra året var jag bjuden till hennes bröllop. Hon var länge Johanna, min frisör, men numera kallar jag henne Johanna, min vän.
De där dagarna med Tove förra veckan kommer jag att spara i mitt hjärta länge. Det har varit så fint att få lära känna någon på ett helt nytt sätt än tidigare. Tack för allt, Johanna och Tove <3
Jag ska erkänna att jag får kämpa lite med texterna här på bloggen. Balansen mellan hur personlig jag ska vara, samtidigt som jag är så mån om att vara privat. Det var länge en av anledningarna till att jag inte ville börja blogga igen, och att min förra blogg var så avskalad från ord.
Helgen bjöd på två riktigt magiska solnedgångar här ute på ön. Den här lilla har haft några riktigt tuffa dagar med feber som pendlat mellan 40-41, 5 grader, och lika tuffa dagar och nätter för två oroliga föräldrar. När jag tänker tillbaka på de där dagboksanteckningarna från mina tonår så känner jag mig så otroligt stolt och tacksam över det liv jag och min man har byggt upp tillsammans. Mest tacksam över de två små liven, såklart.
