Jag är så arg. Sådär jättearg, så att jag nästan har svårt att formulera mig. Ni kanske minns Katrineholms kommuns beslut om att riva av välbevarade skolbyggnader som stått på sin plats sedan mitten av 1800-talet , som jag skrivit tidigare. Som sagt, arg!! På något underligt vis känns det som om själva rivningen nästan har blivit sekundär i detta ärende. Inte så att jag tycker det är mindre viktigt att strida mot detta vansinne, för allt i världen nej.…

Minns ni husen vi föll pladask för den där vårdagen? Ni hittar inlägget här. Den gamla skolan vid Djulö, här i staden vi bor, Katrineholm. Nu är beslutet taget av kommunstyrelsen – man river skolbyggnaderna! Kulturhistoriska skolhus från 1867. Det här är banne mig inte klokt. Det finns något som gamla hus är väldigt bra på. Att greppa tag i en och liksom stanna kvar i ens medvetenhet, på ett vis som kanske bara det som överlevt år och…

Jag kan inte förstå att de är 8 år nu. Våra minsta. Den där dagen, den där högst overkliga. Såklart är inte tanken på fyra barn någon alldeles sensationellt, men för oss var det verkligen så. Vi som aldrig riktigt trott på och landat i lyckan att få ett litet barn, under så många år.. De där långa sex åren i total ovisshet. Helt plötsligt skulle de bli fyra.  Lycka. Bredvid megakaos. Men det kan vi ta en annan gång.…