Då rädslan slutade att krama mig så hårt

Under en kategori som heter Den fjärde trimestern har jag samlat det jag skrev under de första tre månaderna med honom, och som mamma till två. Jag vill ge det sin egen plats, den sköraste och mjukaste och vassaste tiden. Jag vill också att det ska vara lätt för dig som läser att hitta tillbaka den dagen du kanske önskar, eller om du vill dela med dig av dessa alster till en vän. Då Indie föddes skrev jag…

0 kommentarer

I minnet ska jag dock alltid återvända dit

  Glipan i mitten av din högra ögonfransrad finns inte mer.  Och på golvet i rummet intill ligger en skrumpen vit balong. Den som vet kan fortfarande se att det står välkommen textat med en röd penna längs sidan. Lite ojämnt och snett. Vackert för att det är gjort av kärlek. Du blir tre månader. Din hjässa doftar fortfarande sött och din andning är ännu sådär nasal och häftig ibland. Din blick stark och sökande, dina rörelser spastiska…

0 kommentarer

Falla för att landa mjukt

Jag tar på mig ett vitt linne, det är nopprigt och axelbanden i resår har fått en aningen gråare ton efter all tvätt. Mot det vita blir det fult. Linnet korvar sig på ett alldeles särskilt sätt över magen, jag måste ha använt det ofta under min graviditet. Det känns skönt på något vis. Lite så som jag känner mig i min kropp, som förkrympt, lite lös, mjuk och svajig. Jag tar en klunk av mitt kaffe och…

0 kommentarer

Det är doften av att bli fångad

    Min värld doftar söt klibbig jasmin och min sons hjässa. Jag önskar dem bägge varade för evigt. Det är de vita blommornas tid. Prästkrage, jasmin, hundkex och fläder. Om kvällarna plockar jag det som blommar för stunden i vår trädgård för att sedan placera en bukett på den gula byrån i min dotters rum. Det var en av de första möblerna vi köpte när vi lämnade staden. Min man har aldrig gillat den. Kanske blir de…

0 kommentarer

Om så bara för en sommar..

En natt faller regnet. Jag lägger mig på rygg för att kunna ta in så mycket som möjligt av ljudet då det slår mot marken utanför. Ingenting är mer förlösande. Jag ligger så länge, tyst i mörkret trotts att mitt bäcken ännu inte riktigt vill. En vän skrev till mig för många år sedan att jag var som ett sommarregn. Jag tänker på det fortfarande ibland, att det nog är det finaste jag hört..om mig. Långsamt landar jag…

0 kommentarer

Dem, som stormarna tog.

  Jag promenerar med hunden längs en brokig stig där jag gått så många gånger förr. Jag har gått här och längtat efter just det här ögonblicket. Då med ett barn på insidan av min kropp i en kall höstlik vinter.  Det här ögonblicket som är nu är det jag inte riktigt kunde nå, det som låg skymt på andra sidan rädslan. Jag går på samma stig nu med ett barn tätt lindat mot mitt bröst, i en…

0 kommentarer

I de sömnlösa nätternas tid

  En natt sover jag med mjuka kläder på. I min ungdom gjorde jag det ibland när livet blev på ett visst sätt.  Jag vet inte vad det handlar om egentligen, kanske är det det extra lagret av tyg mot huden som inger någon slags känsla av trygghet, som en fiktiv omfamning. Eller, så handlar det om att känna sig redo att ta till flykten även om man vet att man inte kommer att göra det. Jag har…

0 kommentarer

“Ibland är du oerhört lycklig”

Det är i slutet av april. Under två dygn ljuder kornas smärtsamma råmande genom byn där jag bor. Det är nu de separeras från sina kalvar, förklarar min man. Jag lyssnar till dem om natten. Deras plåga sammanblandas med sydvästliga vindar och piskande regn. Allting slår så hårt mot vårt otäta sovrumsfönster, och jag vet inte hur eller när jag somnar. Jag läser Roberto Bolano och förälskas av enkelheten i hans språk. När det kommer till det skrivna…

0 kommentarer

Dag 21

Jag söker efter något som ska inge en känsla av återvunnen balans. Den där tunna grenen som trotts att den långt ifrån kan bära ens vikt är tillräcklig för att förhindra fallet. Tankarna är flyktiga, oxytocinet för dem precis vart de vill. Jag kommer på mig själv med att bara flyta med i de mest absurda tankegångar. Allt är så primitivt. Min främsta uppgift nu är att nära och skydda ett barn. Och för mig har det alltid…

0 kommentarer

Eko

Vi särar på oss första gången på hans sjunde levnadsdag. Jag behöver uppsöka läkare och vill inte exponera honom för miljön. Det rör sig kanske om 30 minuter allt som allt. Jag står lutad mot en vägg precis intill dörren och observerar tomheten som bor i min kropp nu. Hjärtat slår i min bröstkorg och följs av ett kraftfullt eko från den plats där han låg. Hans behov av min fysiska närhet är lika verkligt som mitt behov…

0 kommentarer

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta