När hon sjunger

  Mamma höj lite till, säger hon. För att sedan alltid lyssna så intensivt. Det är en av de finaste låtar hon vet nu. Den som för mig alltid innebär en snabbt växande klump i halsen. Mamma, vad betyder mäktig? frågar hon sen. Och halsklumpen flyter ut över mina kinder då jag måste sära läpparna för att forma ord. Att få barn är att få en direkt relation till framtiden. För mig har det inneburit att något av…

0 kommentarer

En dag är allting annorlunda

  En kväll ser jag min pappa hålla sin mammas hand. Tillsammans räknar de trappstegen hon skall kliva upp för på det språket jag aldrig lärde mig att tala. Tillsammans räknar de långsamt till tre. Jag tänker mycket på händer. Livet blir så påtagligt när man ser på dem. Min sons små fingrar virade om mina. Hans mjukt knytna näve mot lakanet då han sover. Vecken där underarm blir till hand, den plats där en tydlig handled ännu…

0 kommentarer

Om så bara för en sommar..

En natt faller regnet. Jag lägger mig på rygg för att kunna ta in så mycket som möjligt av ljudet då det slår mot marken utanför. Ingenting är mer förlösande. Jag ligger så länge, tyst i mörkret trotts att mitt bäcken ännu inte riktigt vill. En vän skrev till mig för många år sedan att jag var som ett sommarregn. Jag tänker på det fortfarande ibland, att det nog är det finaste jag hört..om mig. Långsamt landar jag…

0 kommentarer

Vi faller så, som dominobrickor

Jag gråter påskhelgens första tårar i bilen strax efter kl 09 på Skärtorsdagen. Det gör hon också, sittandes strax innanför grindarna på förskolans gård. Jag hör oss båda. Det är en synkroniserad uppgivenhet. Säkert smetar den ut hennes påsksmink lika mycket som min mascara. Jag fumlar efter papper men finner en tunn tygnäsduk med brodyr i facket mellan sätena. Ibland är moderskapet så fysiskt att jag vill riva min hud. Att jag bara för en kort kort stund…

0 kommentarer

Det är suset som tystnar

Det händer någonting hos mig. Jag har svårt att urskilja om det är en process som pågått i det tysta under en längre tid, eller om det skedde just nu. Längs gator i min gamla stad är allt detsamma, all asfalt, all himmel och all betong. Jag ser på honom som jag älskar högst och även han är densamma, som att tiden stannat i hans ögon. Men jaget. Det är så diffust. Som att jag ibland inte ens…

0 kommentarer

Med mjuka händer

  Ute, doften av regn och kaprifol. Jag håller henne nära och tänker mycket på vår relation nu. Ibland upplever jag nästan hur den pulserar. Jag drar henne till mig...och jag släpper lite. Drar, och släpper. Med mjuka händer. Egentligen är släppa ett dumt ordval, för vad det handlar om är snarare att hon blir sin egen, hela tiden, lite mer, och lite mer. Och en regnig dag i juli så tänker jag att det utan tvivel är…

0 kommentarer

Två

  Min dotter fyllde två år den 11 juli och det blev sommarens finaste dag. Jag ger henne en bok var gång hon fyller, tänker att jag skall fortsätta så tills dess att hon en dag flyttar och skapar sig ett eget hem. Då skall jag ge henne dem alla, varsamt utvalda, med ett litet brev i varje. Ett brev som handlar om vem hon var just då, genom mina ögon.

0 kommentarer

Hägg och majregn

Jag fyller sovrummet med doften av hägg och majregn. Vita lakan som är krispiga mot henne mjuka hud. Och allt är vackert i den vackraste tiden. Utanför hennes sovrumsfönster betar kor nu, och det, tillsammans med ljudet från ån som aldrig tystnar. det är det finaste, det mest värdefulla som vuxit ur mina ibland så hisnande beslut. Hon får somna och vakna till hägg och majregn. Till ljudet av ständig rörelse. Till följd av detta, vilar en stolthet…

0 kommentarer

Ett villrådigt regn

  Det är något med föräldraskapet som jag försökt att formulera, tidiga mörka mornar, i motvind, snöblandat regn och med salta tårar. I slutändan så känns det som ensamhet. Det spelar som ingen roll att vi är två, eller att jag delar upplevelsen med miljarder andra världen över. Just i de där stunderna. Är det bara jag. Bara vi, och bandet oss emellan. Kanske är den där känslan som jag tolkar som ensamhet ett resultat av den tveklöshet…

0 kommentarer

Sidén och jazz

Jag vågar säga att det är den bästa helgen på länge. Den följer efter en vecka då vi påbörjade inskolning på en förskola som vi sedan avbröt. Jag grät i blöjförrådet, på toaletten, med ansiktet vänt bort och ner i fiskgratängslunchen. Jag beslöt att inte under några omständigheter lämna henne där, då jag satt lutad mot en vägg och ammade i ett rum med alldeles för mycket drag. Redan nästa dag besökte vi en annan förskola, och där…

0 kommentarer

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta