Det är de vita blommornas tid som passerar, hundkex, fläder och shersmin. Det är nedvevade rutor på min smutsiga Jeep, Stones i min bilstereo och solbrända fotryggar. Allt annat känns avlägset och diffust. Jag vaknar i ett kvavt sovrum då hon trycker sin lilla kind mot min, hej..vad roligt att se dig, säger hon.

  Jävlar, tänkte jag och sprang sent in på Kvantum med dottern på höften och slet åt mig en sista minuten tårta till pappan. Presenter kan kvitta tänker jag, och lovar tyst för mig själv att istället vara mera där. I planerna för hemmet och i bokföringen och i samtalet. Jag lovar. Och jag älskar dig.

  Tiden rinner mellan mina fingrar och jag försöker tala vänligt till mig själv. I alla fall så försöker jag att avsluta meningarna så, hur de än må ha börjat. För det enda viktiga är stunden då hon trycker sitt lilla huvud tätt intill, precis under min haka. Det enda riktigt viktiga.      

    ...and I love you.  

  Vi firade vår bröllopsdag igår. Och jag tänkte mycket på allt som hänt sedan den där varma junidagen i Los Angeles för fyra år sedan. Men också över det som inte förändrats alls och som gör vårt liv så fint att leva. Att drömma stort, och att alltid våga chansa.

Han kom i fredags. Och jag håller hans hand om natten. Allt går som lite lättare, är lite vackrare och i fler nyanser. Jag älskar honom så.