Jag har fallit huvudstupa, head over heels, pladask helt platt ut över golvet. Det var på den tiden då jag inte hade några referenser mer än visionen om romantik som jag blivit matad med sedan jag föddes in i den här världen. På den tiden flög jag rakt upp med hjälp av ballonger (vackra röda), och jag har aldrig varit lyckligare. Men för varje ballong som smällde kom jag lite närmare marken och tillslut stod jag helt nere på jorden igen. Där försökte jag känna efter om mitt hjärta fortfarande var kvar i kroppen, men det tycktes ha spruckit med den sista ballongen. Och jag tänkte att om kärlek som var så stark inte funkade, vad i helvete skulle då funka?
Det var början på min cyniska relation till kärleken. Sen har den byggts på. Med platta fall, blödande hjärtan och asfaltsnedslitna naglar. Löften som aldrig gavs eller löften med tomma ord. Spel från alla håll och känslan av att inget är på riktigt. Och då tycker man sig inte ha något annat val än att spela med i spelet och till slut kanske man t.o.m föraktar sig själv.
Men emellanåt har man ju sett en silverlining. Kanske i någons ögon. Eller känslan i magen. Eller sättet någon plötsligt griper tag i ens ansikte och kysser en för att han liksom inte tycks överleva annars. Och för en liten stund blir man påmind om det där som finns bortom alla spel, alla tomma ord, all cynism och allt sönderanalyserande. Och man vet att så länge man inte kastar sig ut och litar på att ballongerna ska bära en, så länge blir det ingen magi. Vi måste skratta cynismen i ansiktet . Vi måste liksom våga göra magi. Och vi måste våga tro på att vi faktiskt förtjänar det.
Love vs cynicism. English (crappy) google-translate verion here. Well, at least you’ll get the idea.
Detta inlägg har 4 kommentarer
Så vackert skrivet!
Så bra! Du är bra!
Kunde inte sagt det bättre själv!!
Vackert! Underbara bilder!