Mellan fingertoppar och pennspetsar (det.som.inte.fastnade.)

Jag märker att tiden går, eftersom min cynism blir allt starkare. Mitt hjärta har alltför många gånger gått i tusentals bitar och lilla jag har, med ärrvävnad på händerna, stått på darrande knän och skrapat ihop skärvor som bildat nya blödande skärsår. Det slutar alltid alltid alltid att blöda, det om något lär man sig med tidens gång, men ärrvävnaden är bestående och det är svårare att flyga nu. Jag vill inte ha så långt ner till marken. Mina knän ska fortfarande hålla i många år till.

Jag märker att tiden går, eftersom mina ord fastnar mer ofta. Långt bak på tungan, ända ner i halsen, ibland mellan fingertoppar och pennspetsar. Många ord känns använda, förbrukade, och kanske har jag bara blivit mer kräsen? Kanske satt mina ord i min ungdoms ångest.

Jag märker att tiden går eftersom jag blir alltmer stressad över samhällets normer. Hur ska jag leva om jag inte vill vara som alla andra? Kommer ensamheten göra ont då, när alla går in i vuxenlivets inrutade spår? Förr kändes valet så avlägset. Nu trampar det mig nästan på hälarna så att skorna åker av. Jag står och väger mellan två världar, och kommer oundvikligen måsta ta steget över. Ungdomen är flyktig, och tråden som håller mig kvar blir allt skörare. (Kan. inte. göra. något. åt. tid. som. går.)

Jag märker att tiden går eftersom alla mina upplevelser och erfarenheter börjar kännas som små historier. Historier jag diktat ihop under olika kvällar. Har jag upplevt det på riktigt? Vem var hon? Hon som jag var då? Jag erinrar små fragment av tiden. Vissa starkare, andra inbäddade i dimma, som om allt vore upplevt under de där minuterna då man svävar mellan dröm och verklighet. Det känns märkligt att tänka på år som gått. Nostalgin känns ibland som knivar i mitt inre. Eller kanske snarare som stulna kyssar. Bitterljuv.

Jag märker att tiden går, eftersom jag trots allt ovanstående faktiskt tycker om mig själv. Bland cynism och ensamhetsångest har självföraktet minskat till ett par molekyler som bara sätter sig samman till något större vid få, alltmer sällankommande tillfällen. Acceptansen har kanske äntligen landat i mig? För trots att tiden går är det okej att vara rädd. Att vara cynisk. Att vara ambivalent. Att inte ha allt klart för sig bara för att passa in i det som vi kallar för mallen.

(Man.får.göra.hur.man.vill.)

Jag går på middag hos mina vänner med barn, för att senare dansa bort resten av natten i en vindimma. Jag tänker att jag får det bästa av 2 världar. Jag måste inte välja, inte nu. Det enda jag vet är att jag vill vara precis här, precis nu, och vem vet någonsin något annat egentligen? Jag somnar med handen mellan hans skulderblad. Han luktar öl och mentolcigarett, på ett bra sätt.

Dagen efter regnar det och jag går försiktigt för att inte halka på blöta löv.

Mitt paraply är stort och vinrött, och jag tänker att han gärna får gå med mig där under.

För jag ska dikta fler historier,

nya fragment i tiden ska fastna under mina revben.

Och han får gärna vara med i nästa kapitel (kanske.hela.jäkla.boken.).

Det börjar nu.

( Bild 4, 5 & 6 är tagna av Christian Gustavsson)

Translation: How I realize that time goes by. Read the translated version here.