För ett år sedan var hösten lite som en spikmatta som låg ovanpå mig. Hade en ständig rädsla att någon av spikarna skulle punktera mig och att all luft skulle åka ur och jag skulle bli liggande kvar på sängen som en liten skrumpen hög. Anledningarna var många, men främst en enorm vilsenhet i livet och kärleksproblem. Skulle kanske såhär i efterhand kalla det en major 30år-kris. På bilderna ovan ser jag glad ut, men som alla vet kan skenet bedra på fina livstilsbloggar, eller på fotografier i allmänhet. Nu är jag ju dock alltid ganska ärlig med hur jag mår, men en känsla är aldrig helt konstant, och bilderna ovan är knäppta på dagar då spikmattans avstånd ifrån min hud var aningen längre.
Den här hösten känns allt tvärtom. Det känns som att jag är omgiven av mjuka bomullsmoln och som att jag nästan vågar slänga mig hur som helst. Jag älskar min utbildning och min klass. Jag har roliga projekt med musiken på sidan om, och även som fotograf och skådis emellanåt. I förrgår skickade jag iväg min allra första faktura i min nya enskilda firma (yay!). Jag är så otroligt glad för den här bloggen och för att jag har så fina läsare så jag baxnar. Jag är lycklig i min relation och har världens finaste människor runt omkring mig. Jag är så OTROLIGT JÄVLA TACKSAM!!! Och jag önskar så att jag får stanna i den här känslan länge… Det gör att den kommande mörka tiden inte känns lika mörk.
Om ni sitter där ute i världen nu och har en sån där spikmatta på jobbigt nära avstånd, så vill jag peppa er så mycket jag kan! Livet har upp och nergångar, ibland så tunga nergångar att man knappt vill vara med mer, men glöm ALDRIG att det faktiskt kan vända. Och då kommer stoft ifrån de tunga perioderna ligga inom er som en livserfarenhet och styrka, och ni kommer uppskatta det fina ännu mer eftersom ni vet hur jävligt allt kan vara. Jag tror nämligen att svarta perioder i livet inte enbart är av ondo. De ger oss perspektiv, får oss att växa som människor och har man en kreativ ådra kan de få en att skapa underverk. Sen finns det såklart händelser och erfarenheter som faktiskt bara är av ondo, och hur mycket kreativitet och livserfarenhet de än skulle medföra, så är det inte värt det en sekund. Men på något vis tar man sig igenom det med, eller lär sig snarare att leva med det. Det är en av alla fina saker med att vara människa. Vi är så mycket starkare än vi tror.
Translation: Last fall was terrible for me, I was heartbroken and very lost in life. On the pictures I look happy but pictures rarely tells the truth. 😉 This fall I feel completely different. It’s like everything is coming together and I feel so happy and lucky. Wish I could stay in this feeling forever. Actually, I just wanted to say that life is up and down, and if you have a rough time at the moment, I just wanna send you some strength to hang in there. Better times will come. <3
Detta inlägg har 16 kommentarer
vad underbart att höra att du har det fint. den här hösten är tyngre och oklarare för mig, men jag lever på min förra höst istället. den var fin.
Styrkekram! <3
Åh precis vad jag behövde läsa precis just nu. Tack! Och vad fint att du har en så härlig höst!
<3
Härligt att det går bra och känns bra för dig! Jag är också gladare den här hösten än förra (då jag fick järnbrist som hette duga) men än är jag inte helt nöjd. Ett steg i taget.
Usch, järnbrist blir man ju helt knäckt av… Skönt att det är bättre! Kram!
Jag är så sjukt glad att läsa detta Isa, underbart, fortsätt så!
& det får mig också att se fram emot att det kommer att vända för mig med en vacker dag, kanske inte denna höst men så småningom!
Det kommer vända, Lillan! Puss!
Så fint att du trivs i nuet! Din blogg blir bara bättre och bättre för varje inlägg tycker jag. Du blir mer och mer ärlig och det känns så himla rätt, för sånt är ju livet! Du är inspirerande!
Oj, vad fint sagt. Tack, snälla fina rara! <3
Jag har aldrig förut skrivit en kommentar, men tänker att ingen gång är lika god som den första så here goes. Läser dina ord lite då och då i perioder. Tänker att du och jag är säkerligen ganska olika, men olikheter är gott och nyttigt. Din påminnelse om att det mörka kan vända och styrka på vägen var väl att höra, för jag är där med spikmattan precis ovan bröstkorgen. Jag är 28, evigt singel med trasslig pseudorelation vid sidan av som väldigt sällan ger energi, precis klar med en lång utbildning (läkare) där blotta tanken på min framtiden ger mig nattsvart ångest. Jag hatar mitt jobb. Ständigt ont i magen, även under lediga stunder där mina vänner lockar mig till skratt, där under finns den där onda magkänslan. Den tunga känslan av otillräcklighet, den är svår att bära. Där jag förminskar mig själv och endast ser bristerna, att jag gör ett sämre jobb än någon som är mer erfaren.Och ovan på detta är det det här höstmörkret som totalt kväver mig. Har aldrig upplevt det innan. Men i år, det knäcker. Kloka röster säger kring mig att det blir lättare, att det är tungt för alla unga, nya, oavsett jobb. Men att ens yrkesliv ska se ut så här, mer eller mindre, i 40 år till. Det är en fruktansvärt otäck tanke.
Åh, jag känner mig väldigt glad att du kommenterar, även om det gör mig ont att allt känns så nattsvart. Ditt yrkesliv kommer inte se ut sådär i 40 år, och om du fortsätter känna som du gör nu så tycker jag att du ska välja något som ger mindre känsla av press. Det är såklart svårt om man har lagt lång tid på utbildning, men vi har bara ett liv, och trivs vi inte, så ska vi byta. Och det är aldrig försent! Och angående evigt singelliv… Mitt råd är att strunta i hen som inte får dig att må bra ( det är svårt, I know, men det är aldrig värt det!), först när du släpper det kan du öppna upp ögonen för någon annan eller bli stark i dig själv. All styrka till dig! Kram!
Åh vad fint skrivet! Och du verkar vara en så fin person. Blir helt tårögd, jag känner igen mig så mycket. Den där spikmattekänslan. Och lättnaden när en mår bättre igen. Kram!
Tack fina du. <3 Stor kram!
Pingback: Hösten då vi lärde känna varandra. - Isabelle Pedersen
I’ll end up being subscribing to your feed and i also hope you submit again soon.