När livet tar nya vändningar. När det är dags att ta tag i nya drömmar.

För 2 år sedan jobbade jag som artist på en båt som gick mellan Oslo och Kiel. Det var det senaste jobbet jag gjorde som musikalartist. Efter 2 års utbildning och 8 år av smink, peruker och karaktärsarbete, men också av ständig stress över jobb, auditions och en känsla av att inte räcka till, så tog det plötsligt stopp. Ska jag vara ärlig så vet jag inte om det nånsin var ett aktivt val. Tror det var en kombination av min ständiga ambivalens när det kommer till vad jag egentligen vill, och ytterligare en depression som gjorde att min självkänsla var nere på noll. Helt plötsligt kunde jag inte gå på auditions längre. Det tog liksom stopp. Glädjen hade försvunnit ifrån det bästa jag visste, och jag kände hur jag mer och mer ville låta mina timmar gå till att skriva och fota och ibland bara spela lite på gitarren och sjunga precis det jag kände för, än att stretcha och öva på höga toner. Dessutom var jag trött på alla stereotypa roller inom musikalvärlden (alltså skärpning!). Trött på att stå på scen i hotpants, och trött på att kvinnorna ofta är bikaraktärer till männen. Ska man stå på scen vill man stå för det till 100 procent, och det är inte alltid det lättaste i musikalvärlden. Ibland känns det som om genusfrågor bara hoppat över den sidan av kulturen. (Finns ju såklart undantag, och jag har gjort mycket jag är väldigt stolt över också.)

Nu har det snart gått 2 år, och under den tiden kan jag räkna på mina fingrar hur många gånger jag stått på scen. Det är inte så superofta jag tänker på det, jag gör ju så mycket annat som jag tycker är roligt, men ibland kan jag plötsligt drabbas av en slags sorg, och sakna den där känslan som jag så ofta haft förr. Känslan när man under repet plötsligt hittar rätt, och känner sig ett med karaktären, pirret i magen innan ridån går upp,  tacksamheten man känner när publiken applåderar och den fantastiska gemenskapen man alltid har med sin ensemble. Lyckan över att man faktiskt får sjunga och glädja andra på arbetstid. Det är fantastiskt. Blir extra nostalgisk och saknig nu när jag tänker på det…

Trots att saknaden någon gång emellanåt kommer över mig, så känns det ändå på något sätt som om det finns en mening med allt. Jag har haft superfina år som musikalartist, och jag vill inte ha dem ogjorda för nåt i världen, de har gett mig enorm erfarenhet och låtit mig bo på alla möjliga ställen i världen,  men jag har också alltid haft en känsla i kroppen att jag vill göra andra saker. Det är ju så mycket man vill under sin korta tid på jorden, och just nu är det meningen att jag ska utveckla andra sidor hos mig själv. Tack vare det har jag fått en fantastisk klass, och börjat inse att jag faktiskt är rätt bra både på att fota och skriva, att jag med min kreativitet faktiskt skulle kunna göra något bra.

Det var nog inte meningen att jag skulle bli någon musikalstjärna, och när jag tänker efter så vet jag inte om det någonsin var min största dröm, även om det kom att bli det under en period. Jag började med min gitarr och min lilla röst och min första dröm var att bli singer/songwriter. På något vis ramlade jag sen in på musikal och trivdes bra där, men aldrig så bra att jag kände mig helt hemma, då hade jag nog kämpat hårdare innan jag gav upp. Min singer/songwriter-dröm lever kvar, liksom min författardröm, och min dröm att ha ett jobb där jag känner mig helt hemma (helst där jag både får fota och skriva). På sätt och vis har jag ju redan levt min musikaldröm, och nu är det dags att förverkliga de andra. Jag säger inte att jag aldrig någonsin kommer vara med i en musikal igen, sånt kan man aldrig veta, och det är ju det allra finaste med livet. Att man aldrig riktigt vet vilka vägar det kan ta…

Alla bilderna är tagna hösten 2011 på Color Fantasy av Christian Gustavsson.

Translation: I worked for 8 years with musical theatre. This is a text about why I’m not doing thet anymore. A text about letting go of a dream, and make time for new ones. Read it in english HERE.