Känner mig så splittrad i hur jag vill bo. Åh ena sidan älskar jag att bo utanför tullarna, med all grönska och lugnet som omger mig. Åh andra sidan skulle jag gärna ha utsikten ovan från balkongen, ett bageri längst ner i huset, och en stammispub tvärs över gatan. Åh tredje sidan, så svimmar jag nästan av längt när jag besöker människor som bor vid havet i ett hus i Skåne t.ex. Önskar lite att jag kunde leva parallella liv, göra allt, men tänker att man kanske får dela upp det på tidens gång istället.
När det kommer till barnfrågan känner jag precis samma sak, att jag vill leva två liv. Ett där jag lever familjeliv, och ett där jag fortsätter leva exakt som jag gör nu. Men när det kommer till barn, kan man ju tyvärr inte dela upp det under tidens gång. Det är det värsta med att åren går, att man faktiskt inte har all tid i världen att skaffa barn, och måste inom en tidsram faktiskt ta ett beslut kring hur man vill leva sitt liv. Jag har alltid tänkt att jag vill ha barn, och har lite räknat med att längtan efter det kommer att komma, men jag känner fortfarande som jag alltid gjort, att jag tror att jag vill ha barn, men absolut inte nu, utan någon gång i framtiden. Har liksom så svårt att se mig själv i mammarollen, känns fortfarande som om jag är 19 när det kommer till det. Är det någon som känner igen sig? Att man känner sig kluven i det här? Att man inte kan släppa känslan av att man vill vara evigt ung och ha all tid i världen?
Jag har inte så mycket åldersnoja i övrigt, det är ganska skönt att vara 30ish på många sätt, men när det kommer till det här, då önskar jag att jag hade all tid i världen för allting.
Translation: About being over 30 and still don’t know if you want to have kids or not. Read it in english here.
Detta inlägg har 12 kommentarer
hej hej känner prick samma och undrar om det någonsin kommer gå över. känns så jäkla orättvist att man inte kan få barn när man är typ 45 istället, som killar kan liksom. har dock ingen lösning på det hela men bara såruvet är du inte ensam i tankarna. långt ifrån.
Jag känner fullständigt igen mig. Jag har aldrig längtat efter barn, men tänkt att en dag så kanske det låter som en god idé att (försöka) skaffa. Nu börjar jag mer ställa in mig på att jag inte tänker/kommer att bli förälder… och det känns faktiskt ganska skönt. För plötsligt frigörs all tid i världen… jag kan uppfylla drömmar och göra det jag vill utan att planera allt kring ett föräldraskap. När man sedan får läsa forskning om att barnlösa vuxna är både friskare och lyckligare än de som är föräldrar, ja, då känns det som att jag får vatten på min kvarn 🙂
Jag tror man kanske inte kan gå och vänta på att det en dag ska kännas rätt. Jag tror på något sätt att det är en del av vitsen med att en graviditet är 9 månader, att man ska hinna vänja sig vid tanken och liksom just känna sig redo för att skaffa barn. En annan grej som någon sa till mig när jag grubblade över detta, är frågan om man någonsin hört en förälder ångra att hen blev förälder? Jag har det då aldrig i alla fall. Det man oftast får höra är att föräldrar ofta ångrar att de inte var yngre när de fick barn. Så det är bara att göra det, man kommer aldrig känna sig redo om man väntar på att bli redo.
Barn, äktenskap, familj har aldrig varit min dröm. Men jag träffade någon som jag ville leva med. Bara det kändes som att jag hade uppfunnit en ny fantastisk grej som ingen någonsin kommit att tänka på, typ hjulet. Jag gjorde som de flesta gör, men jag liksom hittade mitt eget sätt att närma mig det. Sedan blev det jobb, stabil tillvaro, hus. Fortfarande ingen barnlängtan, men min man längtade.
Till slut bara gjorde vi det. Jag kände inte för det, men hade samtidigt ingen motvilja. Jag ville ändå ha den relationen som ingrediens i mitt liv, fast det var snarare ett teoretiskt resonemang än en känsla. Jag tänkte också att det kunde vara ett tillfälle för personlig utveckling, för jag började bli lite småless på mig själv. Det var inte längre lika tillfredsställande att kunna göra precis det jag kände för. Så då kanske det var lika bra att skaffa en unge, för det fanns ju andra som gärna ville. Det räckte som argument.
Chockerande nog blev det ett barn på första försöket. Under graviditeten förändrades inte mina känslor. Visst kändes det bra, fast mer som det kan kännas när man fått en bra ränta på bolånet. Jag levde inte alls upp till den stjärnögda lycka som vissa kan beskriva. Men för mig var det ok. Jag tänkte att det skulle ge sig när barnet väl kom ut. Jag kan bara unna den stjänögt lyckliga sin lycka, men på något sätt kände jag inte pressen att själv uppleva den.
Nu fyller han snart tre år och ska få ett syskon i maj. Det har varit skittufft. Jag har all förståelse i världen för dem som inte skaffar barn, jag hade lika gärna kunnat göra det valet och jag hade själv säkert varit tillfreds utan barn. Man behöver inte ha barn, och skälen nog lika många och varierande som antalet individer.
Så vad hände? De känslor jag har för min son kan jag inte att förklara i ord. Det går inte att beskriva att man kan älska någon så mycket. Jag har inte blivit lyckligare, inget har blivit enklare, allt är mer läskigt och utmanande och framtiden skrämmande på ett helt nytt sätt när man ska ansvara för någon annans väl och ve. Men för mig var det som att få ett nytt liv, få en ny chans i livet, utforska sidor av mig och av relationer med andra människor som jag inte kunde ana innan. Jag lever MER. Och varje dag är en explosion av känslor. Det han säger. Hans mjuka hår. Hans framsteg i livet. Mina steg jämte hans. Det han gör med mig. Det är som att jag har upptäckt en fjärde dimension av mitt eget liv. Ett osannolikt mirakel.
För mig kändes idén om föräldraskap och mammarollen inte som något jag kunde identifiera mig med. Jag känner inte igen mig så mycket i andras beskrivning av föräldraskapet. Återigen: jag gjorde som de flesta gör, men jag liksom hittade mitt eget sätt att närma mig det. Det landade mycket bättre hos mig när jag hittade mitt sätt att se på saken. Skälen att skaffa barn och leva ett föräldraskap varierar nog lika mycket som skälen att inte göra det.
Vet inte om jag lyckats förmedla ett alternativt sätt att se på detta med att bli förälder. Andra kanske upplever det på ett annat sätt. För min del behövde jag en egen vinkling, typ. Och det kändes som att produktbeskrivningen inte stämde överens vare sig med mina behov eller produkten. Jag skulle skaffa en hårtork men det visade sig vara en rymdraket.
Hej! Jag tror att vi kanske är jämngamla och jag tycker också att det här med barn vs inga barn är en himla svår fråga. Det känns som att allting kommer att förändras när man blir mamma. Jag har ju redan fullt upp med att försöka komma på vilken sorts vuxen jag är. Men för varje kompis som får sitt första barn känner jag mig lite mer utanför och jag vill ju inte bara hänga med 20+åringar för resten av livet. Normen att skaffa barn känns som en motorväg och alternativet känns som en snårig stig.
När jag hade kissat på stickan som visade att jag var gravid fick jag panik. Jag hade slutat med p-piller och vi hade sagt “blir det så blir det”. Men när dom där två sträcken lös mig rätt upp i ansiktet var det första jag tänkte, “Fan, nu kommer inte jag få dricka rosé i sommar!”. Det var så klart skräckblandad förtjusning… Jätteglad över att “vi funkade” båda två, spännande att se hur den lilla människa kommer se ut, kommer vi som par klara det eller kommer vi falla in i det där facket över folk som gör slut innan barnet knappt hunnit fylla 1… Många tankar! Men sen kom hon, den finaste lilla tjejen jag någonsin sett och alla tankar jag haft innan var som bortblåsta. Livet förändras på en 100 dels sekund och den där enorma kärleken som alla pratar om är helt fantastisk! Det finns ingen perfekt tid för barn… Jag trodde att jag skulle ha min utbildning och mitt fasta jobb när jag vart mamma, så såg det verkligen inte ut, men det funkar hur bra som helst iaf. Och livet “tar inte slut” för att man får barn, tvärtom! Jag säger, kör! 😉
Pingback: All denna tröttsamma brist på kunskap får mitt feministhjärta att gråta - Isabelle Pedersen
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara när du frågade här om dagen, folk brukar sällan fråga så öppet. Men absolut, vi har pratat en del om det där med barn, och om vi kan få barn blir det nog så om ett år eller så. Jag har aldrig älskat barn så där i allmänhet men ju mer jag lär känna alla små minipersoner som ploppar upp i ens vänskapskrets desto mer sugen blir jag. Jag är livrädd för att inte kunna leva lika fritt och ansvarslöst (eh, trots att vi framstår som pensionärer 😉 men samtidigt tänker jag på hur det var när jag växte upp. Mamma och pappa tog med oss (fyra) barn överallt – vi reste över hela världen, åkte skidor i alperna som två-åring, gick ut och åt på restaurang, gick på dramaten varje år från 3 års ålder, och de hade ofta stora fester hemma hos oss. Och ganska ofta bodde vi hemma hos mormor och morfar eller någon familjevän några dagar. Jag tänker att barn kanske inte behöver vara ett hinder – livet blir såklart helt annorlunda men kanske inte på ett dåligt sätt?
I was quite young, when I was pregnant for the first time: 25. if you don’t know exactly, when it’s time for the mother role, you can make sure for yourself when it is definitly NOT. so it was for me: during my school and study years. in those yeras it was definitiv no descusion anyway. after i finisehd my studies, i thought: I still don’t need a child immediatily, but when it comes it comes….
well it came quite sudden…2 moths after finished my studies I was pregnant….now I have two wonderful girls and never wished I’ve had them later 🙂
big hugs from your germans
väldigt skönt att läsa detta. eller inte skönt, men bra att du skriver om det. tror det är en fruktansvärt vanlig fundering hos kvinnor, inte minst hos mig! en del av mig kan känna att jag egentligen är väldigt redo för “mamma-rollen”; jar tröttnat på att festa och trivs oerhört bra med det lugna livet nu. jag gillar barn och är himla bra med barn. MEN jag vettetusan om jag är redo att “ge upp” så himla många saker i mitt liv som det skulle kräva av mig. och det här med att vara småbarnsförälder och typ jämt trött. är fan redan trött JÄMT, känner jag pga jobbar som sjuksköterska. men att sedan ha barn ovanpå det? kan bli helt matt bara jag tänker på det…
nä, vet inte vad jag vill säga med detta. men jag velar hela tiden, jag med. du är inte ensam.
Jag var livrädd, båda gångerna. Det har gått ganska bra ändå. Jag kom underfund med att man inte behöver gilla alla barn eller barn i allmänhet. Det räcker med att gilla sina egna barn. Det gör man. Visst förändras livet, men det handlar inte bara om vad man förlorar eller ger upp (om man känner så) utan även om vad man vinner, vad man får. När man får barn får hela livet en ny innebörd. Kanske inte omedelbart och kanske inte som på film. Men evigheten får en ny innebörd. Det finns en fortsättning bortanför mig själv. Jag var ung. Bara 22 när jag väntade Elliot, 25 när jag fick Emilia. Vi tänkte att vi testar och ser vad som händer och jag blev gravid ganska direkt. Jag upprepar: jag var livrädd! men även förväntansfull. Man har ju tid på sig att vänja sig, att ställa om och under den tiden prioriterar man om automatiskt. Det har gått 9 respektive 6 år sedan de föddes och jag skulle vara lika rädd om vi skulle få en tredje 😉 även om jag är tryggare i min roll som förälder idag. Eller bara tryggare i mig själv nu när man passerat 30. Jag vet inte vilket som är vilket.
Jag menar inte att alla ska skaffa barn för barnskaffandets skull. Det går att leva ett utomordentligt liv utan barn om man väljer den vägen. Det är helt upp till var och en. Alla kan nog drömma om ett annat liv oavsett hur man har valt. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan mina barn. Hur skulle det se ut?? Jag kan liksom inte tänka bort all kunskap och glädje jag har fått tack vare dem varje dag. Trots allt vad det innebär med graviditet, spädbarn och småbarn skulle jag välja exakt likadant om jag fick en chans att göra om allt. Mina kids är i alla fall det bästa jag har! //Linnéa
Hei kjære. Så deilig at noen setter ord på det her.
Jeg er mamma selv. Og jeg kan ikke annet enn å si at jeg elsker mitt barn av heeeele mitt hjerte. Litt sånn som dette: http://unadostres.blogg.no/1329080497_12feb2012.html
Men til tross for all den kjærligheten kan jeg huske hvor redd jeg ble, når avgjørelsen skulle tas. For jeg elsket også mitt “andre liv.” Og jeg er sikker på at jeg ville vært lykkelig i det.
For meg ble løsningen å tenke på hva om det ikke går, ville jeg blitt mer lei meg da. Og svaret ble Ja, det ville jeg. Så vi måtte prøve. Jeg med et bankende hjerte og nesten et lite håp om at det ikke gikk. Jeg drakk all vinen, røykte alle mine siggaretter og danset til natten ble til dag. For jeg tenkte at når testen viser to streker så blir livet anderledes. Og livet blir mer anderledes for jenter enn for gutter, det skal jeg love deg.
Når jeg ble gravid, var jeg vettskremt. Og når hun kom, var jeg vettskremt.
Og jeg elsket hun MEN lengtet til det gamle livet mitt, og jeg var vettskremt.
Men så har jeg tenkt at hun skal få leve i vårt liv, og oppleve alt det som er gøy, og vi har det aldeles fantastisk. Hun er blitt kjempe kul. Jeg tar meg “fri” og jeg er ikke redd for å si at jeg trenger fri. Jeg drar på jenteturer med venninner, vi danser natten lang og vi tar med henne over hele jordkloden.
Det er så lett å falle for konvensjonene og ville være perfekt. Jeg tror ikke barna nødvendigvis har godt av det. Jeg opplevde det selv, for selv om vi var usikre, så var det forventet at hun skulle få søsken. Vi prøvde, det gikk ikke. Jeg følte meg mislykket og ble trist. Ingen søsken, tenkte jeg, hva blir det av henne til slutt?
Nå har jeg sluttet å tenke slik. Hun blir akkurat den hun vil være. Og jeg kan være, tilnærmet den jeg vil være. Og sammen er vi sterke.
Ergo, ikke var redd. Er det dette du vil (men du må kjenne langt inne- innerst i ditt hjertet) så er det ingenting å være redd for. Jeg forstår hva du sier. Men jeg mener det. <3