Utanför fönstret börjar solen gå ner bakom husfasaderna i Rosenlundsparken. Stojet i lekparken nedanför har nästan tystnat och alla små barn har förmodligen pinnat hem på sina små ben för att äta middag. Jag har en liten stund för mig själv, sitter i soffan bland ballonger och liljor och reflekterar och funderar. Och det slog mig plötsligt att det är precis ett år sedan jag gick igenom det värsta jag gått igenom hitills i mitt liv. Ett sjukdomsbesked som fick min kropp att frysa till is och mina ögon att knappt orka hålla sig öppna för jag orkade inte bli påmind om verkligheten. På Stockholm gator var det isigt, och i tidig vårsol vandrade jag av och an och försökte tänka på fina saker.
Han höll mig i handen, försökte få mig att tänka på roliga saker, fick mig att skratta emellanåt, men hela tiden låg den där tyngden bakom ögonen. Den där rädslan om att mista allt det fina. Rädslan om att inte få vara med.
I år har isen aldrig ens hunnit lägga sig, vinterjackan är redan på tok för varm, och jag tänker att jag är så jävulskt tacksam. Tacksam för våren, tacksam för allt det fina, tacksam för att allting gick bra den där hemska tidiga våren för ett år sedan. Tyvärr går det ju inte bra för alla, och hjälp behövs alltid för att nå till en punkt där alla kan räddas. Nå till en punkt när det där hemska ordet cancer åtminstone får en mindre hotfull klang, för forskningen kommit så långt att cancer alltid går att besegra. Idag är det #spinofhope, och över 3 miljoner har samlats in hittills till barncancerfonden.Det gör mig så glad. Men även vi som inte varit med och cyklat oss svettiga kan alltid hjälpa till i alla fall. På ung cacer, barncancerfonden och cancerfonden. Varenda krona är guld värld.
Translation: Read in english.
Detta inlägg har 3 kommentarer
Jag vet inte hur det känns att få det besked som du fick, men jag vet hur det känns att vara sjuk. Jag vet hur det känns att vara 25 år och vara bunden till sängen och soffan större delen av dagarna. Att ha så svåra smärtor att inte ens starka smärtstillanden hjälper. Jag vet hur det känns att gå miste om livet, att vara en åskådare och inte få möjlighet att leva själv. Att bli sjuk i tre kroniska sjukdomar mitt i en musikalutbildning som man tvingas lämna. Jag vet hur det känns att vara rädd för att livet aldrig kommer bli. Jag vet hur det känns att vara vid liv utan att egentligen leva.
Blir så ledsen av att läsa detta, alla kramar och all styrka till dig! <3
Kram, fina!