Min barndoms somrar, ångest över tid som går och peppiga klyschor

Måste ha drömt nåt konstigt inatt för när jag vaknade kände jag mig främmande för min egen säng och när jag tittade ut genom fönstret kändes det konstigt att jag inte var i mitt barndomshem i Helsingborg.

Jag minns min barndoms somrar så starkt ibland att det tycks mig helt och fullkomligt overkligt att så många år passerat. Jag minns hur jag hoppade upp till sommarlovsmorgon, hur jag sprang ut till brevlådan varje dag för att se om jag fått brev från någon av mina brevvänner som jag skaffat via KP. Jag minns hur Frida alltid knackade på balkongdörren och hur hon tog med mig ut på bus som att palla äpplen och busringa på dörrar. Jag minns hur jag och Emelie ordnade bullkalas för alla våra gosedjur, och hur jag och Anna lovade varandra att vi aldrig skulle sluta säga “ska vi leka idag” när alla började säga “ska vi va idag”, för vi ville ju aldrig sluta leka. Vi älskade att vara barn.

Jag minns alla uppträdanden vi tvingade våra föräldrar att titta och jag minns hur vi lurade de mindre barnen att vi skulle börja på cirkusskola i Ryssland. Det var den sommaren när jag stod mer på händer än på fötter. När vi spenderade timmar ut och in med att lära oss hjula, jonglera och planera hur vår cirkusföreställning skulle bli. Jag minns hur vi cyklade i ilfart genom Pålsjö skog, ner till Pålsjöbaden och hur jag fick blåmärke på näsan den sommaren för att jag höll för näsan så hårt när jag hela tiden gjorde kullerbyttor i vattnet.

Jag minns hur jag nån sommar senare,  på gränsen mellan barn och tonåring, satt på golvet i min farmors sommarstuga och tittade på “Mitt så kallade liv”. Jag minns hur jag efteråt gick ner till havet, ensam, och kanske för första gången drömde om att vara äldre, drömde om allt det där spännande som kanske väntade. Drömde om fester, första kyssen, pojkar lika vackra som Jordan Catalano. Drömde om allt det, som jag inte varit med om än.

Jag är kanske den mest nostalgiska person som extisterar, för ibland kan det verkligen göra fysiskt ont i mig när jag tänker tillbaka på tid som passerat. Och mest ont över att tiden går så förbaskat fort. Jag vill inte vara barn igen, jag trivs så förbaskat superbra precis där jag är just nu, men det skrämmer mig att jag en dag kommer vakna upp och sakna den här tiden så det värker i bröstet. Vet att vi står maktlösa, tid passerar, oavsett vi vill eller ej, och det enda vi kan göra är att njuta som fan av tiden när den är fin. Så himla klyschigt, men ack så sant. Och med dessa ord tänker jag göra den här försommarkvällen till en megapeppkväll! Kanske ses vi på Trädgården? 😉

Translation: Anxiety about time passing… Read in english here.