Jag märker att tiden går eftersom ytterligare plantor dött i min lägenhet. Torkade och sköra står de bakom tunna gardiner, som en erinran om att inget varar för evigt. Att tid passerar. Att årstider kommer och går.
Jag märker att tiden går eftersom kapitel tagit slut, och meningar byggts om för att passa historien, som fått andra utgångar än jag från början anade. Människor som stått mig nära har förvunnit, antingen för att livet kom ikapp, och allt sågs i ett annat ljus än tidigare. Eller för att tiden rann ut, för att deras hjärta ögon öron inte orkade mer, och kvar stod vi med tårar och tomhet, med minnen och röster som nu bara bor vidare inom oss. Inom oss som står kvar nere på marken.
Livet. En. glimt. av. tid. mellan. två. evigheter.
Jag märker att tiden går eftersom klockan tickar allt fortare. Är det för att jag är lyckligare nu? Eller är det bara för att jag är äldre? För att varje timme blir en allt mindre procent av tiden jag levt. För att tid är relativ. Det skrämmer mig oavsett.
I. wanna. be. forever. young.
Jag märker att tiden går eftersom jag fått en ny huvudperson i min bok. För 4 månader sedan visste jag inte att han existerade. Idag är han allt jag vet. Allt jag vill ha. Han är den finaste jag mött. (Livet. kan. ta. de. mest. oväntade. vändningarna.)
Jag märker att tiden går eftersom siffran på min ålder inte längre stämmer överens med den jag känner mig som. En skräckblandad förtjusning uppstår i mitt bröst när folk runtomkring mig berättar att de väntar barn. Redan? tänker jag, innan jag inser att det inte alls är tidigt.Det är på något vis slut på det som varit (sorgligt), men början på något nytt (fint).
Ibland. snubblar. man. till. när. man. försöker. hänga. med.
Jag märker att tiden går eftersom jag trots dödsångest och ålderskriser kan andas lättare nu. Jag trivs i min kropp. Jag trivs med vad jag tycker om. Jag trivs med den jag blev trots alla år av existensiell ångest. Och trots att jag inte vet hur allt kommer bli (livet tar de mest outgrundliga vägar, är det inte spännande så säg?), så är jag taggad att ta reda på det.
Det är mörkt ute nu. Klockan är bara 4.
Han sitter bredvid mig och försöker tjuvläsa.
Vi är på vårt första kapitel och jag har fjärilar i hela magen, för jag vet att vi kommer skriva många tillsammans. Har aldrig varit så säker på något.
Detta inlägg har 9 kommentarer
Fiiiint!
Men så fina tankar och reflektioner! Känner igen mig i det där att inte riktigt vara sin ålder, vaddå 31 år – jag är ju typ 24, max 26!
Eller hur, 31 känns ju helt knäppt! Vad hände liksom? 🙂
Vackert, så underbart vackert <3
Vad vackert och poetiskt du skriver! Du verkar inte alls ha 30-års kris som mig. Min började typ när jag var 27-28 och har inte slutat än. Med största sannolikhet kommer den bara glida över till en 40-års kris om några år. Problemet är att alla jag pluggar med och känner mig jämngammal med är 10 år yngre än mig. Det gör att det ständigt blir små vardagspåminnelser om hur mycket äldre jag är.
Dina ord som ett fyrverkeri rakt in i hjärtat!
Något i allt detta är jag. Som om ett val för kanske 5 år sedan förde mig hit, men jag kunde lika gärna ha varit där du är. Jag får en sliding door-känsla. Tack för att jag kan titta in och följa med genom bloggen. Alla val är de riktiga.
Modet i att du lever ut poesin här, och kärleken där.
Heja!
Du kanske borde nämna att den vackra texten “Ett liv – en liten glimt av tid mellan två evigheter” är skriven av Thomas Carlyle, en skotsk författare som levde mellan 1795 – 1881!
Är det sant? Jag hade ingen aning. När jag var 15 gick jag förbi en begravningsbyrå där de orden stod i fönstret, de har varit fastetsade i mitt huvud sedan dess. Visste inte att de var från en dikt, måste kolla upp den!