Min förlossningsberättelse

Innan jag blev gravid var jag ganska rädd för att föda barn. Känns ju liksom generellt så ologiskt att det ska gå att trycka ut en bebis genom underlivet, och så taskigt att naturen inte är skapt så att det kunde vara lite enklare, och inte förenat med dödssmärta.

Under graviditetens gång försvann dock min rädsla. Ju tyngre jag blev, desto mer peppad blev jag på att föda, ville ju verkligen bara sluta vara gravid, och få träffa vårt barn. Smart uträknat där ändå. Jag läste dessutom på mycket under graviditeten. Boken ”Att föda”, förlossningsberättelser, och sen gick jag och Basse profylaxkurs också (vilket jag tyckte var bra, främst för oss som par, att vi fick gemensamma verktyg så att han skulle kunna vara mer delaktig i mitt förlossningsarbete). Det gjorde att jag kände mig så förberedd som det går att känna sig. Helt ärligt så går det ju ej att vara förberedd, ty en har ju ingen aning om hur det ska vara eller hur det kommer gå, om det blir långdraget eller går fort, om det blir vaginalt eller kejsarsnitt,  men för mig kändes det ändå fint att göra det jag kunde. Det var mentalt lugnande för mig, att jag kände mig hyfsat insatt i olika scenarier.

Trots att jag på ett vis var peppad inför förlossningen, så var jag också inställd på att den skulle bli förjävlig. Jag jobbar ofta så, tänker att om jag är inställd på det värsta, så kan jag ju bara bli positivt överraskad. Och vet ni? Jag var faktiskt positivt överraskad efteråt. Det var utan tvekan det ondaste jag varit med om, det var helt vidrigt jobbigt, men jag klarade det! Och känslan när hon gled ur min kropp och togs upp till mitt bröst. Herregud, vilken lättnad. Att vi hade klarat det tillsammans. Hon och jag. Med hjälp av duktiga barnmorskor och världens bästa Sebastian.  Helt plötsligt var hon här, och allt var förändrat.

Nu tar vi det från början…

Fredagen den 21 juli reste jag mig upp ur sängen på morgonen för att gå på toaletten. Helt plötsligt kände jag att jag inte kunde hålla tätt, och innan jag var framme vid toan var jag helt blöt, och vatten rann nerför benen. Jag satte mig på toaletten, och visste vaken ut eller in. Hade mitt vatten gått? Eller hade jag kissat på mig? Det var ju fortfarande 2,5 vecka kvar tills hon var beräknad. Jag ringde Basse som kom hem från jobbet, och sen åkte vi in till SÖS för att kontrollera. På vägen tänkte jag att det nog inte var vattnet, för det fortsatte inte sippra som de sa att det skulle göra, men när jag sen lade mig i gynstolen och läkaren som undersökte mig bad mig trycka på lite så forsade mitt vatten ut på golvet. Det var ingen tvekan. Vattnet hade gått. Vi blev tillsagda att åka hem och invänta värkar, och om de inte skulle komma igång så skulle vi höra av oss 48 timmar senare för att få en tid för igångsättning, ty om vattnet går finns det infektionsrisk, och då får ungen inte vara kvar så länge i magen.

Jag och Basse fick rejält adrenalinpåslag här. Vi skulle alltså inte vänta 2 veckor till. Vi skulle få träffa vår bebis inom de närmsta dygnen. Spända och peppade åkte vi och åt våfflor på Älskade Traditioner innan vi åkte hem för att invänta värkar.

Några timmar senare, började jag faktiskt få värkar. Men inte så starka och ganska glesa. Vi hade fått veta att vi skulle åka in om det var 3 värkar på 10 minuter, innan dess var det inte lönt, för då skulle vi bara få åka hem. Mina värkar var inte så täta. Hela fredagen gick, hela lördagen gick, och mina värkar fortsatte komma glest. Ibland 5 minuter emellan, ibland 20, ibland ännu längre. Lite ont gjorde det, men inte värre än att jag andades igenom dem. Natten mellan lördag och söndag hade jag cirka 1 värk var 10:onde minut, och jag tänkte att nu, nu drar det kanske igång!  På söndag morgon försvann dock värkarna nästan helt och jag började tappa hoppet. Ställde in mig på igångsättning och på att det skulle bli världens längsta förlossning.

På söndagen ringde vi in till SÖS för att få tid för igångsättning, men det var såklart fullt överallt, och de skulle höra av sig till oss när det fanns plats. Vi var på listan, men de kunde inte säga när vi skulle få plats. Det här var för övrigt den jobbigaste biten på hela min förlossningsupplevelse. Att gå hemma, veta att det finns infektionsrisk, inte veta vad som händer i ens kropp, känna att allt ansvar ligger på mig och min intuition, och inte veta när man skulle få komma in. På söndag eftermiddag var jag på bristningsgränsen av oro. Jag hade knappt sovit på över 2 dygn, konstant känt efter, konstant varit orolig. Helt slut var jag. Jag bröt ihop när jag pratade med barnmorskan. Vi fick då veta att vi var välkomna in till SÖS klockan 18.00 för igångsättning. Äntligen! Vi åt mat, packade ihop oss och satte oss i bilen.

Väl på SÖS vart vi väl omhändertagna. Här märktes ingen platsbrist. Snälla och lugna barnmorskor. Det var sååå skönt att vara på plats och känna att inte allt ansvar låg på mig längre. Vi installerade oss i rummet, och efter en stund skulle min barnmorska undersöka mig för att se vilken igångsättningsmetod som skulle vara aktuell. Hon såg chockad ut när hon undersökte mig:

– Nu kommer du bli glad Isabelle. Livmodertappen är helt utplånad, och du är öppen 7 cm. Du är mitt i aktivt förlossningsarbete!

Här blev jag så himla lycklig och fick så himla mycket ny energi! Hade väntat mig att ingenting hade hänt eftersom värkarna varit så glesa och inte så värst onda,  och så var det precis tvärtom! Kände mig som en supermänniska som öppnat mig så mycket utan att det gjort mer ont. Nu var det liksom bara att köra slutspurten, och det gjorde vi!

Vid 21.00 sattes det in värkstimulerande dropp och då drog det igång vill jag lova! Nu började det kännas ordentligt. Jag andades frenetiskt med lustgasen och värkarna blev värre och värre. Jag sa hela tiden att jag klarade mig på lustgas när de frågade om epidural men vid 23-tiden började jag tappa det och skrek att jag visst ville ha epidural. Ska jag vara ärlig så minns jag inte så jättemycket härifrån. Var så himla hög och borta pga smärta och lustgas. Medan de förberedde för epidural började jag dock känna ett kraftigt tryck nedåt och efter en undersökning och en värk som jag ”följde med i”, dvs krystade lite lätt, så var jag öppen 10, så epiduralen hanns helt enkelt inte med.

Öppen 10 cm alltså, och det var dags att börja krysta. Varje krystning var som ett enormt tryck neråt, som att jag ville bajsa och man hade inget val annat än att följa med, samtidigt som jag blev tillsagd att ta i allt jag någonsin hade. Jag satt först på förlossningspall, men det var inte så skönt, så jag flyttade mig till gynställning och blev kvar där. Hade säkert gått fortare om jag ställt mig upp, men var så fruktansvärt trött när barnmorskan föreslog det att jag bara orkade ligga kvar där jag låg. Att krysta var det jobbigaste jag gjort i livet. Doris ville inte komma ner med huvudet ordentligt så det tog väldigt lång tid. Tror jag krystade i närmare 50 minuter, och på slutet var jag sååå trött att jag knappt trodde det skulle gå. Då kom en till barnmorska in och hjälpte till genom att trycka uppifrån på min mage. Enligt Basse stod han bredvid mig och la hela sin tyngd på min mage och pressade. Efter förlossningen var min mage helt lila av blåmärken efter hans tryck, men det sjuka var att jag knappt kände hans tryck, pga var så fokuserad på vad som hände mellan mina ben, och smärtan där var så mycket större. Sista värken säger barnmorskan att vi eventuellt måste ta en sugklocka på nästa värk, och det ville jag ju inte, och fick väl på så sätt till den sista kraften, för äntligen kom huvudet igenom och sen gled kroppen ur mig. Och det var den skönaste känslan i livet. Och hennes lilla skrik det finaste jag hört. De la upp henne direkt på mitt bröst och hon var alldeles täckt av fosterfett och tittade på oss med stora ögon. Barn är fulla med adrenalin efter förlossningen och är väldigt pigga direkt när de kommer ut, och har nog aldrig sett hennes ögon så tydligt som då. Så låg hon där, helt plötsligt var hon liksom i den här världen, och det var den största känslan. 00.03 den 24 juli, på min pappas 60-årsdag och min lillebrors 25-årsdag. 3850 gram och 51 cm lång (så jag var glad att hon valde att titta ut lite tidigare). Basse fick klippa navelsträngen och efter en liten stund gled moderkakan ur mig med en liten krystning. Det kändes inte alls och den kom ut hel och fin, så det var skönt.

Här någonstans började Doris rostla och andas konstigt. Hon hade fortfarande fostervatten i lungorna (vilket är vanligare om man är född lite tidigt) och de fick gå iväg med henne en liten stund för att hjälpa henne med det. Dock var jag aldrig orolig, de var tydliga med vad som hände. Basse följde med dem, och jag låg samtidigt kvar och blev sydd av barnmorskan. Jag sprack 2:a graden men inte så djupt, det tog inte så lång tid, men minns att jag började längta här efter att all aktivitet runt mitt kön skulle vara klar. Och till slut var den ju äntligen det (även om jag var rejält svullen och öm i flera dagar, och blöder det gör jag än. Det är ju liksom ingen walk in the park för könet att gå igenom en förlossning om en säger så. Har aldrig längtat så mycket efter ett hel och ren punani som under de här dagarna, haha. Men nu två veckor senare känns det rätt ok. Lite knipövningar på det här så!)

När jag var färdigsydd kom Doris tillbaka till mig och hon fick ligga vid bröstet en stund innan Basse tog över henne så att jag kunde fika lite och ta en dusch. Jag var rejält medtagen efter förlossningen och det började märkas ordentligt här. Jag var helt grå i ansiktet och skakade i hela kroppen. Jag hade förlorat ganska mycket blod och hade järnbrist redan innan så jag antar att det var det som spökade. Fick ligga och vila lite och de tog tempen på mig några gånger men ansåg att jag var i ok form antar jag för hux flux skulle vi ut ur rummet och ta oss till BB-hotellet. Där fick vi ligga kvar i 2 dygn för att de skulle ha lite koll på rossliga lungor, gulsot och så att jag skulle få hjälp med amningen.

Jag var fortsatt sliten under dessa dygn och det var skönt att vara kvar och få lite hjälp med allt. Jag kämpade på med amningen (som jag verkar ha fått ordning på nu, peppar peppar), gick som en hundraåring pga så svullen mellan bena, vågade inte sova pga ville titta så att allt var bra hela tiden, och drabbades emellanåt av baby-blues-svängar och stod och hulkgrät på toaletten pga så trött och så mycket hormoner.

Slutligen fick vi åka hem på stapplande ben. Basse har nog aldrig kört så försiktigt i hela sitt liv. Och nu är vi här hemma, och hon lär oss varje dag hur vi ska vara hennes föräldrar. Det är inte det lättaste, men vi blir bättre och bättre.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att det var den sjukaste upplevelsen att föda barn. Det går inte att föreställa sig. Så ont, men också så fascinerande. Det gick bättre än jag trodde, men kan ju inte påstå att jag längtar till en eventuell nästa gång i framtiden. För nu är jag väldigt stolt över min kropp som tagit sig igenom det här. Både graviditeten och förlossningen. Och väldigt stolt över vår dotter som är det finaste jag sett någonsin. Det var värt alla krämpor som gravid, och all smärta under förlossningen. Tusen gånger om.