Syrener i januari och en läsarfråga om oro kring förskolestart

Hej kära ni. Jag kan inte nog tacka för alla era kloka och fina kommentarer. Var inte alls beredd på det. Så fint med tips mot oro och ångest samt känslan av att en inte är ensam. Ni är underbara. <3

Här hemma är vardagen igång, om än väldigt lugn och skön för mig just för tillfället eftersom jag råkar vara utan jobb. På mat-bordet har jag en blandning av jul, vår och försommar (!). En salig blandning i vanlig ordning. Höll på att trilla av stolen när det fanns syrener i en blomaffär här i Sumpan. Det luktar på riktigt alltså försommar i min blomvas, och det ger mig så mycket energi. Det är bara typ två månader kvar till vårdagjämning. Det är ju ingenting!

Lutar åt att jag har ett jobb som börjar i februari, men inget är 100 klart, så jag håller det för mig själv.

Ganska härligt att va arbetslös ändå (alltså, när man känner att det är på väg att lösa sig och stressen kring det försvinner). Jag har ägnat ganska mycket tid åt intervjuer och jobbsök och arbetsprover, men har också hunnit träffa kompisar mer, läsa mer (hej nyårslöften!) och låta token här ovan gå kortare dagar på förskolan. Jag har inte velat att hon ska vara ledig med mig, eftersom hon precis har skolats in och börjar få rutin och känna sig trygg, och då vill jag inte rycka henne ur det.

På tal om förskola så fick jag  en läsarfråga om Doris inskolning. Den lyder så här:

“En stor oro som jag har är det här med föris för vår lilla dotter. Hon är ganska precis ett år yngre än Doris och vi har inte möjlighet att vara hemma så länge, så hon ska få börja på föris till hösten är planen. Hur har det gått för er med Doris på föris? Jag är så orolig att vår dotter vara för liten och ledsen osv, mina kompisar har satt sina barn på föris när dom varit 2+. Det kanske är en för personlig fråga, men om det är något du vill skriva om vore jag tacksam.”

Först och främst, relaterar så himla mycket till det här! Doris var 1 år och 3 månader när hon började förskolan och jag tycker att det har varit ganska jobbigt, och tycker fortfarande att det är lite jobbigt. Samtidigt är jag enormt tacksam över förskolan och det fantastiska jobb de gör, och jag märker verkligen hur Doris utvecklas av att vara där.

I början var Doris superkänslig. Hon grät hjärtat ur sig vid lämningarna och jag försökte vara cool som en ska men bröt ihop så fort jag var utanför Doris synhåll typ. Under hösten var hon också väldigt mycket sjuk, vilket gjorde att inskolningen blev upphackad och det tog tid att komma in i rutin. Pedagogerna sa dock att det gick bra på dagarna när vi lämnat och var noga med att berätta om dagen vid hämtning vilket gjorde att jag kände mig lite mer trygg. De sa dock att hon var känslig, och blev ledsen om orden “mamma” och “pappa” kom på tal och när någon annan förälder kom och hämtade blev hon ledsen.

Hela perioden före jul var jag lite orolig att Doris började för tidigt etc, dock var pedagogerna duktiga på att peppa och informera hela tiden, vilket lugnade mig. Det ÄR superläskigt att lämna ifrån sig sitt barn till nya människor, det är helt naturligt. Man oroar sig att pedagogerna inte hinner med och ser barnet, att det är litet och ensamt, att de ska ramla, sätta i halsen, vara ledsen etc.

Nu har det gått tre månader sedan hon började, och sedan vi kom tillbaka efter jul har det känts mycket bättre! Hon är fortfarande lite ledsen när vi lämnar, men pedagogerna säger att hon är mycket coolare nu, äter och sover bättre, blir inte ledsen av andra föräldrar, är mindre känslig etc. Och Doris känns glad när man pratar om förskolan och hennes kompisar (längtar ju dock sååå mycket efter att hon ska kunna prata så man kan höra mer om hur hon upplever det). Och när jag märker att Doris är tryggare blir såklart jag tryggare. Jag är fortfarande orolig över saker, får katastroftankar emellanåt, men så kommer en ju alltid vara som förälder tänker jag. Viktigast är att jag känner en tillit till pedagogerna och att Doris mår bra av att vara där. Att hon utvecklas och har mycket roligare än om hon bara skulle vara hemma. Och när jag tänker på det, då känns oron mindre.

Kanske blev ett flummigt svar på frågan, men summa sumarum: Det ÄR superjobbigt men det blir bättre, var noga med att ha en bra dialog med pedagogerna och fråga allt du undrar, och jag tror också att det är bra att prata mycket om förskolan hemma så att barnet känner att du är trygg med att barnet är där. Och fokusera på att det är bra för barnet, då minskar oron tycker jag! Det är såååå häftigt när man ser hur barnet utvecklas och när man hämtar och ser hur barnet leker med de andra och har roligt. Man blir liksom så stolt, haha!

När det kommer till ålder tror jag inte att det har så stor betydelse. Alla åldrar har nog sina för och nackdelar. Det handlar ju om att barnet ska bli trygg på den nya främmande platsen tänker jag, och det måste ju få ta sin lilla tid oavsett om barnet är 1 eller 2. Lycka till med förskolestarten, kommer vara lite tufft, men också spännande och fint. <3

OBS att alla barn är olika, och det här är bara hur jag upplevt det med Doris, tänker att alla inskolningar ser olika ut. Kanske har någon annan läsare andra upplevelser eller tips? Kommentera gärna i så fall!