Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Istället för att landa från långflyg hemma i ett kallt vinterlandskap, packa upp väskor och sova ikapp hamnade jag på akuten. Först i Norrköping och sen i Jönköping. Redan när vi gick av långflyget för att vänta på sista flyget från Frankfurt till Arlanda började jag känna mig konstig. Min ena fot hade svullnat upp rejält. Barnen skrattade åt min fot, den var mer svullen än någonsin innan. Jag satt trångt med en vietnamesisk kvinna som lutade sig mot mig i sömnen i 13 timmar så jag tänkte att det var väl inte så konstigt att fötterna svullnat eftersom jag sovit och inte rört mig speciellt mycket alls på flygresan.

Det läskiga var när det började domna i halva sidan av kroppen. Från ögonen och ner till foten på höger sida kändes det som att jag var bedövad. Som sockerdricka. Ena sidan av nästippen var bedövad den andra kändes precis som vanligt. Ena kinden, ena armen, ena benet och ena foten. När vi landade ringde jag 1177 bara för att dubbelkolla, men kände mig inte speciellt orolig. Förrän de svarade att jag var tvungen att uppsöka närmaste akutmottagning på direkten. Då kom oron. Stressen. Klockan va 21.00 när vi med två sovande barn i baksätet svänga av till akuten i Norrköping. De hittade något förhöjda värden på det som kan vara fara för blodpropp så jag fick en blodförtunnande spruta i magen, men eftersom de inte kunde röntga nattetid (var typ sju timmars kö) blev jag hemskickad för att sova och sen beordrad att åka till akuten i Jönköping igen nästa morgon. Sagt och gjort, prover, prover och undersökning. Även här kände de sig oroliga och ville ta det säkra före det osäkra och la in mig. Sen blev det hjärnröntgen och ultraljud på benet för att utesluta diverse blodproppar. Mina armar är sönderstuckna och fyllda med blåmärken och jag känner fortfarande av sockerdrickan lite, men igår kväll blev jag utskriven med lugna besked om att de inte hittat något alls, varken i huvudet eller benet. Så nu är jag hemma och tackar gudarna för att det nog bara är en nerv typ som kom i kläm för att jag satt stilla mot den där kvinnan alldeles för länge. Nästa flygresa är det jag som trökar på mig stödstrumpor.

Vill verkligen skicka ett stort tack till den svenska vården! Herregud va bra vi har det i Sverige. Alla tog mina åkommor på största allvar, alla tog hand om mig på bästa sätt och med ett leende dessutom. Vad kostar det mig? Typ en hundring eller två. Galet. Tack alla ni som jobbar inom vården. Ni har det viktigaste jobbet av alla. Ni borde tjäna dubbel så mycket som vi andra!