Vid 08.00 är det nästan tomt vid poolen. En ensam man som har rullat ut sin matta och gör sin morgonyoga. Och vi.
72 timmar i Bangkok. Redan varit ett dygn hemma, kramat om mina pojkar och suttit på det lilla kontoret på nionde våning och smattrat på tangentbordet i åtta timmar.
Nu har jag en ny stad i mitt hjärta. Staden där katterna gråter och människorna ler från öra till öra.
En sen kväll, på väg i full fart i en Tucktuck-färd till nattmarknaden. Luften var het så att det pärlade sig på överläppen, dofterna spännande och Miranda Rebecca satt med tindrande ögon vd min sida och höll i sig i svängarna. Då öppnade himlen sig. Precis när vi åkte över floden och billyktorna på de rosa taxibilarna blinkade i kapp med gatuskyltarna längs den galet trafikerade gatan. Regnet smattrade på taket och skvätte in från sidorna. Vi skrattade högt i ren förtjusning. Och när något är sådär vackert och lyckligt så växer bröstet, jag tappar nästan andan och tårar rinner. så är det. Ganska tacksam nu alltså. tack.
