Försöker rusa ifrån det klyshiga i snabb takt. färgas så lätt.
Kallt kaffe, solen bakom molnen och jag tar de där besluten som sedan i efterhand känns ogenomtänkta men ändå lysande, såklart. våga leva, viskade någon och jag flätade in blå anemoner i hennes hår. sakta. sakta.
På fredagen målade jag en pil på underarmen, en sådan, som alltid ska få sitta kvar fast jag tänker mig att färgen mattas av. precis som jag. lite suddig i kanterna men ändå alldeles tydlig och självklar.
Och jag tänkte att jag skulle berätta om Kustfolk of Varberg.
Den 1 mars mellan 11-18 kommer vi ha en utställning/marknad här i Varberg. Jag kommer sälja en del av mina fotografier och kristaller. Jag tror visst detta förtjänar ett helt eget inlägg där jag presenterar de medverkande, så jag ber om att få återkomma…
Så nu tar jag Igor i handen och går in i februari med en viss insikt vilande över axlarna. Februarimåndag med en känsla av hoppfullhet blandat med kaffedoft och söt apelsinsmak. inte dumt alls.