Det är januari och jag bakar en kaka. Den serveras med frosting och rostad kokos och den gör sig riktigt bra på bild tänker jag. De säger att den är försvinnande god, men vad vet jag… jag pausar från socker, pressar hundra apelsiner och går långa promenader.
Det är mörkt när jag tar fram kameran idag och mina rörelser är långsamma. Och det är det där vemodet i januari, då alla andra verkar sprudla av ny energi… förra året skrev jag så här:
”Lillebror somnar med söt andedräkt mot min kind och en svettig arm lindad runt min hals. Bra så. Där kan jag ligga en evighet och lyssna på små andetag och höra tvättmaskinens avlägsna surr. Januari är min månad. men det känns inte så när jag möter blicken i badrumsspegeln.”
Jag känner likadant januari 2015 och blir lite besviken faktiskt. Torr och ängslig.
Men det går ju över såklart. Jag ska fylla famnen full av roligheter och köket fullt av pärlhyacint. Plöja några tidningar till, sno sticklingar av en kär vän och lära mig stå på huvudet.
Sedan ska du se att januari jublar inom mig också. Vänta bara..
