Min bloggkollega, Anna Björkman alias Tidlösa Tanten, skrev om sina tatueringar kontra Felix Herngrens låtsastatueringar på Kings omslag och det fick mig att tänka på min egen.
Jag gick många år, tyckte jag då, när livet var oändligt, minst 3 år, och funderade över vilken tatuering jag skulle välja. När jag började tänka på det var det inne med Levis 501 mc boots och tatuering i form av ett hjärta med sidenband runt och något livstungt skrivet på…. eventuellt om man var feg kunde man välja en ros eller ett kinesiskt tecken på ryggen. Eller som min väninna Jenny. En fjäril. Tyvärr ser hennes mest ut som en mal……
Åren gick, 3 år, jag ritade och ritade, för MIN skulle komma inne i från mig. Inte från en tatuerarbok. Jag var inne på solros på magen, sålde nästan in denna vackra teckning till min väninna Sara när hon blev gravid.
Tills sist en dag när jag var i Brasilien på kärleksemester med min dåvarande kille, Mario, hade jag ritat färdigt tatueringen som visade vem jag var och vad som var viktigt för mig. Det var året 1993 och terracotta borstade väggar var den perfekta inredningsdetaljen och min orange kjol var kort kort kort när jag dansade mig igenom ravenätterna i Chile.
Sol, hav och kärlek.
På armen hamnade den. Och jag var så nöjd. Då. Min mamma grät när hon ett år senare fick se den.
Åren gick. Mario var inte längre mitt livs kärlek. En dag vaknar jag och känner att det här är ju inte jag! I panik hittar jag ett nummer i DN till en klinik på Hötorget som snabbt tar bort tatueringar med laser. Jag går dit nästa dag och de tar fram stora omoderna maskinen och gör en KRATER där hjärtat, som så vackert symboliserade kärleken, fanns. De tyckte att det var bäst att börja lite i mitten bara för att se hur jag skulle reagera. KRATERN började efter en vecka att vara och blöda och föröda. Jag gick INTE tillbaka till slaktarna på Hötorget. Sakta bildades ett ärr mitt i solen. I form av en ärta. En STOR ärta.
Jag har nu spenderat 10 gånger mer pengar på att få ner ärtan i mitten hos Akademikliniken än jag betalde till tatueraren på Ipanema. Resultat en ganska tråkig tatuering med ett fult ärr i mitten.
Många gånger har jag önskat att jag var feg 1990 och gjorde ett kinesiskt tecken på vristen. Lättare att dölja.
Jag lever vidare med min tatuering. Den är trots allt en del av mig. En del av mitt liv som har gjort att jag är den jag är i dag. Ett tidsdokument på min arm.
Detta inlägg har 4 kommentarer
Hörrudu din galning – nu har jag gjort det!!!
http://blogg.yourlife.nu/tidlosatanten/2011/03/06/kanns-som-jag-ar-naken-men-okej-da/
Jag tycker din ärrade sol är mad cool, just för den romantiska bakgrunden med Supermario och så är den hackad och skuren i, men där sitter den. Grymme, som Lojsan säger.
Kram!
Det kanske är dags att jag gör något åt den fula malen som sitter på min skuldra. Jag tänker inte ta bort den, jag tänker tatuera över den om jag orkar. Har du några tips? Kram
Guuud jag skrattade så jag grät när jag läste ditt glada terracottaliv…
Det låg verkligen MYCKET tanke bakom solen…puss
Kära Jenny, den är ju en tidsmarkering från ditt liv i en mörk källarlokal kallad Smålands Nation. Den ska liksom vara lite så där luddig, svart och odefinierbar. Alternativet är att du förlänger den till en stor handbollspelare. Det som är viktigt i ditt liv nu. Liksom.
puss och kram kära vänner!