Jag läser vad Nanna har skrivit om en känsla i kroppen. Jag förstår hur hon menar, tänker jag. Den finns där i kroppen. Ibland måste man gå in i den där känslan och känna på den. Låta den finnas, försöka förstå och acceptera den. Och framför allt lita på den. Då blir det bra till sist.
Jag tar burit min känsla med mig i går. Den har varit där med den första strimman ljus som kom på morgonen när jag vaknade i Malmö och i det gråa som senare blev sol under min dag i Stockholm. När jag fixade kläder till mina plåtningar, när jag gick mellan möte och möte och när jag mötte upp min vän som fyllt 40 år där långt borta på Bali och nu var här framför mig. Nära. Och så bubblande av liv.
Hon, min vän, som i princip aldrig bär färg men är fylld av färg, värme och känslor. Vi blir äldre och det är bra så. Vi lär, vi går vidare och vi lovar varandra att alltid vara nära våra känslor. För med dem kommer vi långt!
Skål för livet!
