Skorpan är tio år och sjuk. Hans storebror Jonatan är femton, cool, har extrajobb som cykelbud och älskar sin bror över allt annat. En natt brinner det i deras lägenhet. Skorpan klarar sig – inte Jonatan.Som tröst skapar sig Skorpan en helt ny och magisk fantasivärld, bättre än den meningslösa verkligheten. Så plötsligt inser han att han har kommit dit. Till Nangijala. Och där är Jonatan!
När jag tänker på berättelsen om Bröderna Lejonhjärta far genast minnesbilderna till filmen från 1977. Lite så är det kanske med de flesta av Astrid Lindgrens sagor som blivit film, det är inte själva sagan som sitter där i minnet utan filmatiseringen. Olle Hellbom regisserade inte mindre än sexton av Astrids verk. Ibland kan det tyckas lite synd att filmatiseringarna verkar ha präglat oss mer än självaste sagan. Så är det väl i och för sig väldigt ofta. Man kan dock önska att det vore tvärtom.
Nu sätter Daniel Lind Lagerlöf upp Bröderna Lejonhjärta på Stockholms stadsteater och någon likhet med filmen kan vi glömma. -Man måste döda klassiker för att få syn människorna och historierna igen, säger regissören själv. Inte så att det blir elgitarrer och ironi men filmens realistiska uppsättning lämnas, istället skildras Skorpans fantasivärld. Enligt Daniel Lind Lagerlöf ligger en sådan berättelse den bästa grunden för riktigt bra teater. En historia som bygger på en fantasi inne i någons huvud är nästan omöjlig filma, det blir bara fel. Här finns egentligen inget som behöver vara autentiskt, fantasin får sköta det mesta. Och regissören beskriver det så bra -På scenen räcker det med att säga att man åker dit, ingen förväntar sig något annat.
