Alla som känner mig vet att jag inte kan gå förbi en fin gammal kaffekopp. Jag måste bara ha den trots att jag överhuvudtaget inte är i behov av fler koppar. Jag kan inte låta bli att använda dem heller. Till allt möjligt för det blir liksom finare då. Vi fikar i dem. Min pappa tycker det är hemskt onödigt. Han tycker de är för små och vingliga. Och inte går att hålla i. Men alla andra tycker om det. Sen har vi efterrätt i dem. Chokladmousse och pannacotta. Det är flott. Barnen har dem till godisskålar. Liv som snart är sju år dricker te i dem. Hon gillar te, mest för att jag gör det. Och då blir det liksom lagom mycket i en liten kaffekopp. Sen blir de fina som ljuskoppar. Och saltkar. Och blomvaser. Det var nog allt.
