Tisdagen tema på Fabriken är golv. Jag älskar golv. Har man ett vackert golv kommer man långt liksom. Och det är ju lätt att säga när man bestämmer själv. Men hur trist är det inte i hyreslägenheten som har fula, fula mattor och tjuvkikar man därunder så ligger där breda furuplank eller en urtjusig parkett. Och inte kan hyresvärden tänka sig att ändra, nope. Då kan det hända att man lider lite.
Vi har snöat in på ett golv. Som vi gång på gång har återkommit till. Det började med att jag blev kär i några bilder från Ingegerd Råmans hem i Skåne. Det var precis i samma veva som vi köpte vår första lägenhet. Sånt golv skulle vi ha. Hur hade vi ingen aning om. Men K letade och letade efter tips. Och sen körde han och min far på känn. Och himmel, vad fint det blev. Så när vi flyttade in i vår lägenhet precis innan milleniumskiftet så hade vi inga möbler fast världens finaste golv. Och i nästa lägenhet fanns liksom inget annat val. Fast där var det svårare. Trasiga golv med bredspacklad betong på. I kombo med sänkta tak som skulle återställas var det en renovering från helvetet. Minns att K tappade 14 kilo på tre veckor…
Så fick vi då ett jättestort hus. Med plankgolv under mattor och klinkers och någon omöjlig brunbets från 20-talet, som blev som lim när man slipade. Och med tanke på helvetesgolvet med betong så kände vi att brunbetsgolvet helt enkelt fick bli vitmålat istället. Och faktiskt hela övervåningen och köket med. Men absolut inte alla golv. Absolut inte.
Här är den då. Golv-crushen. Råman House av Claesson Koivisto Rune, fotograferat av Patrik Enqguist.
Hur gör man då kanske någon undrar. Slipar och finslipar till förbannelse. Det är finslipningen som gör det. Superviktigt. Annars blir golvet kärvt och strävt att gå på. Vi har vänner som har anlitat dyra golvfirmor som missat detta och det förstör faktiskt hela känslan. Sen lutar man, vitoljar och polerar. Klart! Och så vitsåpa, lite då och då.
