Först tänkte jag smita undan dagens tema på Fabriken. Sen tänkte jag låtsats. Sätta datorn i husets vackraste vrå, slänga en tjusig pläd över en stol, köpa lite blommor, kuddar, ljuv musik… Men vad fasen, det är lika bra att erkänna. Sanningen om min blogghörna är totalt oglamorös. Totalt ostylad. Och totalt ostädad.
Vi har ett helt orenoverat rum. Det sista man kommer till i vårat hus. En gammalt kök där allt finns kvar. Spis och ljusblå tapeter med björnbärsbårder. Här bloggar jag och här blir det lite som jag uppenbarligen är. Rörigt. Såklart att jag också kan städa men det är en ren bedrift av mig. Om jag bestämmer att nu städar jag, då gör jag det såklart och snyggt blir det. Om jag inte bestämmer det så är det värre. Det går liksom inte automatiskt. Ordningen sitter inte i ryggmärgen skulle man kunna säga. Det gör den verkligen inte.
Liv har ärvt sin mammas ordningssinne som icke är. Häromdagen satt hon bredvid mig och ritade. “Jag tycker du har rätt så fint här… Det är så… färgglatt… liksom.” Just nu är högarna rätt snygga faktiskt, om jag får säga det själv. Men det kan se värre ut. Tänk er nio svarta bokföringspärmar och fakturahögar. Då är jag glad att jag åtminstone ser himlen där bakom fulhögarna.
