När vi bodde i vår käraste lägenhet på Heleneborgsgatan sågade föreningen ner ett träd. Det stod alldeles utanför vårt fönster, ett sånt där jättedjupt fönster där två människor kan sitta i samtidigt. Med kuddar och filtar. Och titta på trädet utanför. Det är väldigt fint sådär på nära håll. Men så en vacker städdag då vi inte var hemma sågade de när trädet. Jag blev sur och ledsen och skällde och gnällde. Inte går man bara och sågar ner träd hur som helst. I innerstan speciellt. De sa att det förstörde fasaden fast det tror jag inte på, det nuddade inte ens huset. Tror minsann att någon (typ ordföranden) tyckte att det stod lite i vägen.
När vi sen fick en egen trädgård så tänkte jag bara på hur vackert det skulle vara. Med gamla knotiga träd, syrenhäckar och slingrande rosenbuskar. Barfotafrukostar i daggen och middagar i långa sommarnatten. Lite perfekt sådär. Så vi rensade och ordnade och donade. Till förbannelse. Och gjorde grusgångar och en jättestor grusplan. Vi planterade jordgubbar och sådde sommarängsfrön. Och glömde alldeles bort att titta på allt det fina som redan fanns där. Tills förra sommaren, då gjorde vi precis tvärtom. Vi klippte bara gräset ibland. Då det var så högt att det knappt gick att klippa. Vi tittade på alla maskrosor på hela grusplanen och sa att vad många det blev, fast vi hade lagt en sådan där bra duk under. Och konstaterade mest att ogräs är grönt, ibland ganska sött och inte särskilt fult. Så trädgården växte på i sin egen takt och blev kanske lite väl vildvuxen. Fast tittar man på rätt ställen är den fin ändå. Speciellt nu. Som inbäddad i vita och ljusrosa blommande träd. Så långt ögat når. Och sparrisen växer så det knakar. Bara en sådan sak.
Skönt att det går att blogga igen förresten. Det sista tillfälliga avbrottet var ju alldeles vansinnigt långt. Nästan så man fick känslan av att det kanske aldrig någonsin går att blogga mer. Och vissa kommentarer verkar borta för alltid. Fast annars verkar det vara i sin ordning igen… Ha en fin helg!
