Och Annas fråga; Ditt värsta inredningsköp?
Vi gör inte särskilt ofta felköp. När det gäller möbler har vi en helt annan inställning än annars. Då velar vi fram och tillbaka i evigheter. När det gäller sånt som att byta stad och öppna affär går allt i en rasande fart. Men hellre tomt och glest än en massa möbler som man inte vill ha. Men nu till saken. Vi har gjort det. Ett megafelköp som heter duga.
Vi har liksom lite svårt för soffor. Nu var jag klen. Vi avskyr soffor. Inte för att det inte är härligt med en soffa utan för att det är så sablarns svårt att hitta drömsoffan till ett rimligt pris.. Fulmöbel liksom om den inte kostar 200 000. Och nu snackar jag inte finsittarsoffan, för sådana små tjusigheter kan man ju hitta ett gäng. Utan nu snackar vi här-hänger-vi-hela-familjen-plus-alla-kompisar-soffan.
Vi som alltid annars vrider och vänder på våra möbelköp har haft flera stycken och tröttnat och sålt eller gett bort. Aldrig någon perfekt, alltid en kompromiss. Fast ändå kan man ju tycka att det som sagt är lite härligt med en soffa. Så då har vi köpt ändå. Och så inbillar vi oss där i butiken att nuså, den här var ju fin. Och sen, väl hemma. Nä, det var den ju inte. Fast oftast står vi ut ett tag men inte en gång, den gången var det felköpet av felköp.
När vi flyttade till huset så tänkte vi att vi skulle köpa ordentliga soffor. Påriktigt soffor. Ingen liten nätt med stålunderrede och stenhårda kuddar. Nä, en redig soffa skulle det vara. En megamysig. Till och med två. Vi hade ju ändå plats. Och jag var bombsäker denna gång. Howardsoffor. Absolut, utan minsta tvekan. K tyckte inte riktigt det kändes som vi. Men joo. Tvärsäker. Så jag spanade in två på Room. och turligt nog (kan man tycka såhär i efterhand) så räckte inte budgeten så vi slog till på två vita Oxford Deluxe från Mio med extraöverdrag och allt på liksom. Ångestdyrt ändå, jo lite. Men vi skulle ju ändå ha dem. För alltid typ.
Och så kom de då. I två megapaket och redan där anande jag oråd. Vi släpade in dem och ställde dem mitt i rummet och jag höll på att svimma. Men gudars, vad var detta för vräkiga åbäken till soffor! Som om jag aldrig sett dem tidigare. Och vi flyttade om dem i alla möjliga varianter och ingenting såg klokt ut. Jag kan tillägga att vi har ett väldigt stort vardagsrum och ingenting känns stort där. Egentligen. Men herregud. Och det är ju inte direkt ångerrätt på soffor. Lätt ångest. Minst sagt. Och jag minns faktiskt att jag grinade i en halv dag och fick magknip varje gång jag gick förbi dem. Liksom hajade till och det kved till lite inombords. I-landsproblem. Men tusan så jag ångrade mig. Och kände mig rätt fånig. Inför alla som alltid hade skakat på huvudet när vi gjort våra soffbyten och hållt på. Nu kändes det mest som alla tyckte vi var helt galna. Man kan ju bara inte gå och ändra sig sådär.
Men för att göra en väldigt lång och utdragen historia jättekort så satte en person sönder den ena soffan. Och Mio tog tillbaka den. Men det var ingen lätt match kan jag tillägga och jag tänker inte gå närmre in på vad som hände. Den andra sålde vi superbilligt på blocket och familjen som köpte den blev jätteglad och tyckte den såg alldeles som ny ut. Tre veckor gammal typ. Och upp åkte den gamla luggslitna beiga soffan från källaren. och jag fick toksy överdrag för den skulle inte vara beige nuförtiden.
Och därmed inget ont sagt om Howard-soffor i allmänhet. Det var liksom bara inte vår grej. Tydligen.
Satt och funderade precis om jag gjort några andra felköp här i livet. Stora alltså. Så kom jag ju ihåg. Vad sägs om vigselringen? Inte heller direkt öppet köp… Fast nämen nej, det var ju inte så att jag gick och ångrade mig om allt det andra. Det var och är finast såklart. Det var bara den där lilla ringen som ställde till det. Typiskt.
