Picture: Erika Gunnerblad
Läste precis om Beckmaneleven Erika Gunnerblad som fått Design House Stockholms glas-stipendium. Anledningen var de här minneskapslarna i trä och glas, där hon har gjutit glaslock som fungerar som förstoringsglas. Så man ser sin minnessak väldigt bra. Och en sådan fin liten sak tycker. Kommer i produktion under våren hos Design House Stockholm.
Erika Gunnerblad har hämtat inspirationen från inglasade insekter i så kallade dioramor. Och jag kan inte låte bli att tänka på min mormors blå fjärilar. Från Brasilien tror jag de kom någon gång som en present, för en herrans massa år sedan. Jag minns att vi som små fascinerades något så oerhört av de mest gudomliga fjärilarna. Blå och nästan självlysande. Det var med en skräckblandad förtjusning vi betraktade dem. Så vackra men sen där på väggen bakom glas, hos min mormor? När de skulle flyga runt i Brasilien. Och bara vara gudomliga.
Men säg den fascination som varar förevigt. Jag var tvungen att ringa och fråga nyss. Var de verkligen på riktigt? Och en yrvaken 92-årig mormor sa att hon minsann inte var alldeles säker på att den saken. Såhär fyrtio år senare.
– Jomen, sa jag. Det sa ni ju?
– Jomen, sa jag. Det sa ni ju?
– Nähädu, sa hon. Det är jag minsann inte alldeles säker på. Är det viktigt?
– Nae.. jo lite faktiskt.
Uppdatering.
Min mormor ringde tillbaka en timme senare.
– Nu har jag ringt till England.
– Ojdå, det var inte riktigt så jag menade…
– Det gjorde du nog. Fjärilarna är på riktigt i alla fall. Torkade. Ända från Brasilien.
Min mormor ringde tillbaka en timme senare.
– Nu har jag ringt till England.
– Ojdå, det var inte riktigt så jag menade…
– Det gjorde du nog. Fjärilarna är på riktigt i alla fall. Torkade. Ända från Brasilien.
Nu sa jag ju inte att det var väl det jag visste, utan tackade för hennes långväga telefonsamtal som räddade ett av mina barndoms minnen. Tänk om de varit i plast liksom. Fyrtio års trollbinderi käpprätt åt … skogen kan vi säga.
