Jag packade ner dem förra våren. Mina säkerligen tjugo år gamla muggar och assietter från Höganäs. Inget skrytposlin här inte. Men jag har alltid gillat just själva färgen. Fast den slutade man såklart att tillverka så jag fyllde på den där servisen med mörkgrönt och grått. Och gillade aldrig, så de andra färgerna har varit nedpackade i evigheter och får förbli så. Men de mintgröna ser ut lite som Uppsala Ekeby och Gefle. Så i dessa mint-tider så slog det mig att jag nog skulle blanda på med lite loppis. Vårens projekt. Åttiotals Höganäs plus fyrtiotals Gefle. Så hela rasket åkte ner från vinden imorse.
För övrigt slutade besöket på vinden med längsta debatten. Viggo har alltid slängt sig med ord som han inte alltid har koll på. Idag gick diskussionen såhär. Och den är inte slut än – det är bara det att nu är han inte hemma.
– Det har bott en incident på vinden!
– Va?
– Det har bott en incident här uppe, det har pappa sagt.
– Det har väl inte bott någon häruppe? Och en incident kan väl inte…
– Jooohooo! För hundra år sedan. En incident. Det säger pappa.
Och sådär har vi hållt på hela dagen mest. K säger att han har sagt student. Jag undrar om det ens har bott någon på våran vind på 20-talet. Och Viggo fortsätter att hävda att det har det visst. En incident alltså. Ingen student. Student vet han ju vad det är. Men nu handlar det om en incident. Som har bott på vår vind.
Och eftersom Viggo är envis som synden så finns det ingen ände på diskussionen. Jag tjatar bestämt på, om att det är möjligt att vem som helst kan ha bott på vår vind, bara inte en incident. Man vill ju ha sista ordet.
Men som sagt. Det var en incident som bodde där. Det har pappa sagt. Och då är det så. Punkt.
