Det är väl åldern kanske. Att man gått och blivit lite extra känslig. Men det var det här med våren. Hur magiskt får det lov att bli egentligen. Och nu är det nästan så jag vill sitta där under träden, blixtstilla för att liksom inte missa en endaste sekund. Och så vänta in den där extra plusgraden som gör att det bara säger poff.
Det kommer ju dock bli alldeles tvärtom. Att man undrar när poffet kom och varför allt det där vackra försvann alldeles för fort. Men någon gång i livet ska jag banne mig sitta där under och vara helt förberedd. På världen när den blir som allra vackrast.
_________________________________________________________________________________
It must be the age. That you have gone and been a bit extra sensitive. But it is this thing with the spring. How magical is it really allowed to be. And now it’s almost like I want to sit there under the trees, dead still as to not miss a single second. So to wait for that extra warm degree which makes it just go “poff”.
It’s going to be the totally opposite though. That you wonder when the “poff” happened and all the beauty passed by just a bit too fast. But some time in my life I will sit under there and be really ready. When the world gets the most beautiful.