måndagen den andra juli.

Idag känner jag en stor tacksamhet. Det gick bra. Den här
gången. Man samtidigt rädd och bräcklig över påminnelsen över hur skört livet
är. Om hur snabbt allt kan vara förändrat och att man kan aldrig kan veta när det
händer.  Hur sekunder kan ta väck lycka.  Och ta bort känslan av att livet alltid ska
vara just så här bra. Bara lyckligt. Hur en kort sekund kan ändra allt till total
hopplöshet. Den där enorma rädslan att just nu händer något som inte ska hända
och hela världen och precis allt runtomkring känns helt plötsligt alldeles fel.
Den rädslan sitter kvar som en stor hård klump i bröstet.

Det var igår när allt
var sådär alldeles som vanligt. Det var till och med lite extra härligt.  Det var dagen efter finaste bröllopsfesten.
En sannerligen vacker sådan där allt blev precis som den skulle. Det var sådär
lyckligt och varmt-i-hjärtat-aktigt som det blir med en massa fantastiska
människor i samma trädgård. Och till och med regnet som kom, blev bara ett enda fint
minne över hur det känns att ha äppelträd som tak.

Men igår var det söndagen alldeles efter allt det fina. Då
solen sken och vi travade stolar på hög och åt av resterna av den vackra tårtbuffén.
 Vi vek ihop vimplar och samlade in
lyktorna i träden och  pratade mest om
att det blev en underbar lördag  och ett drömbröllop. Barnen kom hem från sina barnvakter och Nomi var
lyckligast. Hon hade lärt sig att cykla! Och cyklade runt, runt. Vi slog in porslinet
i silkespapper och sa att vi dukar med samma på julafton. Alla barnen lekte och
några badade i solen.

Och just då i denna
sekund tror man inte att en värld ska skakas om. Det finns överhuvudtaget inte någonstans
i tankarna att stunden efter ska den största rädslan gripa tag i en.  Rädslan att förlora någon man älskar så
innerligt. Rädslan av att vi kan inte göra någonting just nu. Fast man vill
göra allt så finns det ingenting. Och minuterna går och tankarna är bara ett
förtvivlat nej. Nej det får inte vara såhär. Det här är så fel, så alldeles
fel. Och jag kommer sakna honom, jag kommer att sakna honom så hemskt, hemskt
mycket. Min pappa.

Min pappa föll ihop samtidigt som han satt tillsammans med
Kristo och pratade och tittade till barnen som badade.  I många minuter trodde vi att det allra
värsta hade hänt. Men det var ingen stroke. Min pappa fick ett krampanfall som
varade väldigt länge. Vi vet inte riktigt vad det exakt var som hände.  Men jag har pratat med min pappa alldeles nyss.
Han finns och han är här. Och jag är så tacksam.