Jag kom liksom av mig. Alldeles. När man mest borde tänka tacksamt på turen. Att vi hade den med oss. Så blev jag mer som en blek och skakig sak med oro i magen. Där hela världen gick i någon slags snigelfart. Och jag betade av de där högarna igen. I snigelfart. De där viktighetshögarna som hade blivit så stora. För jag har inte på något vis lov ännu. Fast jag önskade, å vad jag önskade att jag bara kunnat ringa och sagt. Jamen, jag tar lite lov nu. Bara för att jag måste. På minuten gör jag det och kommer tillbaka om en månad eller två. Då hade jag legat där under pompomsen som vissnade i takt med pionerna. I vår jättesoffa där alla får plats. Och där hade vi kunnat ligga dagarna i ända. Och gjort absolut ingenting av viktighet. Mest bara sträckt oss efter smultronen, som börjat mogna där under päronträdet.
Tack alla ni fantastiska, för era fina fina hälsningar både här på bloggen och på mail.
Och alla ni som har berättat era historier om då det inte gick bra. När turen inte fanns och då man inte har kunnat landa i tacksamheten över att de man älskar faktiskt finns kvar. Då den där hopplösheten inte försvinner fast minuterna går. När det där förtvivlade är kvar fast dagen är över och även nästa morgon när man vaknar. Och nästa. Och saknaden, den som alltid kommer att finnas där. Den där hemskt stora saknaden, den allra värsta. Jag känner med er alla ska ni veta.
Stor kram / Sofia
