Idag vaknade vi yrvakna och kanske lite förvirrade till fågelkvitter och med sol i ögonen. Och vi räknade myggbett som plötsligt dykt upp under natten. Men allra märkligast var nog det alldeles tysta. Fast alla fönster stod på vid gavel så fanns där inga röster. Inga mullrande bilar, inga gasande bussar, inget ilsket tutande och tjutande sirener. Alldeles tyst förutom fåglarna då. Och där utanför fanns bara en alldeles knallgrön trädgård. Och äppelträden.
Men inte tusen människor på väg. De där som vi inte kände men låtsades att vi visste. Vad de pratade om, vad de tjafsade om och varför någon kånkade hem en trasig fåtölj. Vi funderade vem någon väntade på, om hunden var vilse och om duvorna också visste vad man använde övergångställen till. Och tänkte att kanske den och den var kära i varandra. Fast de inte visste om det själva, inte ännu. Och vi undrade om den där tanten alltid var arg eller bara turligt nog hade vaknat på fel sida. Och alla människor på sina cyklar, vart någonstans var de påväg?
Tusentals människor och en stad. Och där mitt i alltihopa var vi. Så därför känns det lite märkligt idag. Lite tomt och väldigt tyst. Och väldigt långt från Paris.
