Det här är Paris-Nomi.
Hon som hela tiden låg tjugo steg framför oss. Med näsan i vädret och låtsades mest som ingenting när vi hojtade – Vääänta!
Och vi röt till mest hela tiden. Och sa att du får inte smita in i affärer utan att säga till. Och du måste gå åt samma håll som resten av familjen. Inte ens lite snett får du gå. Och då åkte näsan upp i vädret igen och sen slängde hon med håret och fnös till. Jättehögt, fnös hon.
Och ibland när vi handlade glass i kiosken var hon alldeles väck. Då hade hon tagit plats vid något av borden på någon av de flotta restaurangerna utmed gatan. Vid ett litet tvåmannabord satt hon och kollade på folket. Och på glitter och rosa frisyrer. Och kunde verkligen inte förstå det omöjliga att äta kioskglassen där.
Och vi sprang efter henne i trappor. Sådana där långa som kändes som om de aldrig tog slut.
Och vi kastade oss efter henne när hon klättrade på jättehöga staket. Sådana som har 15 cm långa och väldigt spetsiga piggar gjorda av järn.
Men ibland hittade vi henne blixtstilla. Och då vägrade hon att röra sig ur fläcken förren hon hade tittat alldeles klart.
När hon blir stor ska hon flytta till Paris. Precis som Liv. Fast först ska hon bara bli lite modigare. Så hon vågar gå igenom svängdörrarna på tunnelbanan. De där läskiga som slår till jättehårt när de åker upp alldeles av sig själv.
Men det var nog just bara det.