Hej. Herre jisses. Hej från dimman. För det är så det känns. En galen, tjock dimma som jag faktiskt aldrig trodde skulle ta slut. Jag har mig själv att skylla. Jag hade ingen bra plan. Ingen alls, jag hade inte hunnit tänka ut någon. Det blev december så väldigt plötsligt och där kom den då. Julruschen i affären.
Så det var bara att kavla upp ärmarna och köra.
Och ringa in mamma titt som tätt (eller jag behövde inte ens ringa,hom kom ändå. Mamma, det hade aldrig gått utan dig! Och pappa, jag trodde aldrig jag skulle få se min pappa stå och göra paket på löpande band (det hör inte till vanligheterna) men i julekris går allt. Och Kristo! För att du har gjort den här december till såsom en julemånad ska vara trots att du inte sett röken av din fru. Och alla barnen, för ni hållt mig sällskap och satt glans på min paketpackarevärld mellan varven. Och Liv och hennes kompisar som har hjälp till med adresslappar och allt möjligt annat. Tack allihopa, ni är all den glittrigaste guld värda.
Och för ovanlighetens skull har jag svårt med det där jag brukar vara så bra på, att switcha om. Jag är helt slut. Nästan på vippen till jätteslut. Men den kommer, det gör den alltid. Omswitchingen. Och julefriden. Och hela julefeelingen. Nu låter ju det här lite deppigt för stunden. Men ni ska se, till kvällen har jag gaskat upp mig. Det gör jag alltid. Ge mig några timmar bara.
Och psst! Jag är mycket medveten om att jag har högar med obesvarade mail. Men jag har verkligen inte haft möjlighet att gå igenom alla dem som inte har med julakuta affärsbestyr att göra. Jag hoppas ni förstår. Jag ska göra det men ni får också maila om, om ni vill. Jag blir glad för påminnelser.
