Eftersom snön yr så det står härliga till och jag önskedrömde om vår i januari, i vanlig ordning, så får jag sommarterapiblogga lite. Så lite Paris och lite museumtips. Här är en uppgiven Liv och Charlie som precis har insett att de magiska dörrarna, de jättestora och supertunga, till Moderna Museet (16 arr) inte går att öppna.
Men några chips senare var alla vid gott mod igen.
Så just den dagen gick vi fem minuter åt väster istället. Så är där en öppning mellan husen. Och fast det inte borde komma som en överraskning med ett Eiffeltorn i Paris så blir man lika överrumplad varje gång. Vi bestämde att det här var absolut bästa stället att ha sin första date på om sisådär 10 år eller nåt. Om man vill impa lite liksom.
Men till Moderna Museet kom vi igen. Bara för det oväntade och spännande. Törs man verkligen gå alla dessa trappsteg. Ända upp? Vad är det egentligen där ?
En rund sal, med ett enda stort konstverk från golv till tak som handlade om elektricitetens historia. Det var ju det sista man hade trott.
Moderna Museeum har ju för vana alltid vara lite snyggare än andra ställen.
Och det finns ju verkligen något för alla. Och man väljer ju liksom själv vad som är intressant. Eller tvärtom.
Och är det inte Matisse så kanske det är två tjock-tv som spelar upp en fransk film i olika takt i ett kolsvart rum. Och där kan man ju sitta jättelänge med franska i öronen när resten av familjen spanar in moderniteterna i rummen bredvid.
Alldeles bredvid Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris ligger Tokyo de palais. Nutidskonst, rufft och punkigt om man nu kan säga så om ett museum. Eller mer en institution för dagens konstnärer.
Hela huset är som upptäcksfärd i megaformat. Jag lovar, diskussionerna blir långa och många. Och väldigt intressanta. Det är ju så olika vad man ser, vad det är, vad det betyder. Och betyder det alltid något? Och vem har rätt, den längsta diskussionen av dem alla eftersom man i själva verket inte kan veta. Här finns också en gammal fotoautomat, precis som här. Fotokonst i miniformat.
Man väljer ju själv hur man vill framstå i museimiljö. Djup och svårmodig. Eller mer som om man förstår all konst i hela världen. Det är glasklart, bara så ni vet.
Byggnaden är ett stycke för sig. Och ner i underjorden, det ska man…
För det är där det händer. Och underjorden på Tokyo de Palais är gigantisk, den tar aldrig slut. Och tydligen ska Palais de Tokyo växa från 8.000 kvm. till 22.000 kvm.
Jag tror verkligen inte på att skippa museum för att man tror att barnen ska tycka de är trist. Det är en total missuppfattning. Våra barn är superförtjusta i museum av alla de slag. Det är som sagt som hisnande upptäcktsfärder vad den än må handla om.
Jag tror det handlar om vad man gör det till. Lägg ribban lågt. Tänk inte, nu ska vi få ut så mycket som möjligt av detta besök och ränna huset runt. Det är verkligen inte där det ligger. Hinner man bara en bråkdel av allt så var nöjd så. Skippa stressen, resten kan man ta en annan gång. Och blir det ingen annan gång så är det ingen större skada skedd. För det bästa är att man kan stanna, dröja sig kvar och fascineras. Oavsett om det är vid två saker av tusentals. Det är dessutom oftast gratis för barnen och kostar inte särskilt mycket för oss vuxna heller.
Som Louvre. Detta makalösa palats är ju inte av denna värld. Varken i storlek eller innehåll. Men tänk inte att detta är ju så oöverstigligt att vi kommer behöva dagar. Och strunta inte i det för just den anledningen. Tänk för allt i världen inte – att det är ju ingen idé. Det är idé, en jättespännande och magisk. Redan vid glaspyramiden börjar det. Första gången vi kom dit med Liv och Viggo insåg vi att det hela stängde om dryga timmen. Men vi tog en sväng. Till mumiekatterna, sakrofagerna och mumien själv. På vägen dit passerade vi en massa härligheter och barnens ögon var stora som tefat. Vi spatserade genom de stora salarna och stannade upp vid några av de tavlor som vi tycket var mest spännande. Har ni tänkt på hur mycket man kan se i de där jättetavlorna?
Och det räckte. Det räckte för att sätta minnen och starta fantasi. Och vilja dit en annan gång. Massor av gången. Och hellre så, lite lagom doser för ha nyfikenheten kvar om resten. Än att maxa timmar och dagar och aldrig vilja se åt stället igen. För det är synd på något så spännande som upptäcktsfärder.
Och på Louvre kan man snurra också. Jättebra. Genom sal efter sal. Efter sal.
