Joo, plötsligt gör det faktiskt det. Jag har ju vridit och vänt om min affär. Ganska mycket i hemlighet men jag vet att många av er har läst mellan raderna att det varit minst sagt hektiskt. Och tack alla kära för fina mail om snällaste hjälperbjudanden, kloka ord om att jag måste stressa mindre och ta hand om mig och allt det där som man någonstans vet om, men glömmer i allt det där kaoset. De där hälsningarna är värda mer än ni någonsin anar.
Den här affären har fört med sig väldigt mycket glatt men minst lika mycket vånda. Och jag har krisat mellan varven så till den milda grad. För att jag inte har räckt till, inte alls faktiskt. Inte någonstans. Jag har jobbat 133-timmarsveckor och jag har sett min familj skymta därborta någonstans. Alldeles nära men ändå så långt borta. Jättehemskt och förskräckligt ohållbart.
Jag har ändå varit en lyckans ost som har en fantastisk mamma som kommit hit i ur och skur och packat och styrt och ställt. Och en lika fantastisk pappa som åkt skytteltrafik med kartonger och det ena och det andra. Och minsann också lärt sig göra rosetter. Och en man, den allra bästa för mig, som tagit allt det andra, precis allt. Men ändå, så har jag knappt vetat ut eller in eller något alls. Jag funkar lite så att en heltisk tillvaro blockerar alla bra tankar. Så jag fick inte ihop det.
Men så en dag, en söndagmorgon i duschen (av någon underlig anledning är det där de kommer, de allra bästa tankarna) var det som allt blev väldigt glasklart. Och det var så det var tvunget att bli. Om hon nu ville. Och hon ville! Så nu har jag en anställd. Hon heter Linn och hon är perfekt.
Så i måndags började mitt nya liv, och det känns megalyxigt. Och solen skiner det bästa den kan och fåglarna kvittrar ikapp. Vi säger tio gånger varje morgon att nu är våren minsann här och samtidigt är jag fylld med ett stort hopp om att det är nu allt ordnar sig. Det är på riktigt och det kommer bli fantastiskt bra.
