Efter att ha lyckats missa både det ena och det andra här i höststarten, bestämde jag mig för att en gång för alla att använda griffeltavlan som den var tänkt. Inte som klotterplank för alla som passerar. Och då blev det såhär. Här har ni våra eftermiddagar.
Nu tänker säkert någon. Men det är väl bara att säga nej. Men i det här fallet har jag fasligt svårt att säga just nej. Inte annars men vem säger man nej till och vad säger man nej till. Vi har sagt nej. Om konståkning, om ridning, om basket, om scouter och om det ena och det andra. Men det här är liksom det de har fastnat i på riktigt. Det som de gillar att göra. Det som de har valt helt själva. Vi har aldrig någonsin tjatat våra barn till aktivteter, är det gnälligt och tråk eller ens ett njaee kanske, då får det vara. Alltid. Jag minns att jag släpade en liten gnällspik vid namn Liv till Little Gym när hon var typ två. Från Söder till Vasastan med en liten bebis-Viggo i släptåg. Det känns som det regnade varje gång och att vi alltid fick vänta på bussen. Och jag fixade och trixade och mutade och krånglade. Allt för att hon skulle gå fast hon egentligen inte hade den minsta lust. Fattar väl jag med, så här i efterhand, att hon inte ville. Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga, för alltid, och gör aldrig om det. Never more.
Så måste jag bara skriva en solig historia. Ni som läser här vet ju att Nomi är nästintill besatt av balett. Och ingen balettskola så långt näsan räcker finns det. Eller fanns det. För vet ni vad som hände? Jag skrev något på min Instagram om just saknaden av balett i vår stad. Varav en av alla de fantastiska eldsjälarna som finns här såg detta, tog tag i saken och drog i de trådar hon visste. Och nu i höst startar två balettgrupper upp på Dud. Jag blir helt varm i hjärtat av sådant.
