Det är bra att heta Nomi. Nästan alltid förstås.
I Paris var det lite extra flott mellan varven.
Där fick man alltid tillbaka extra växel när man handlade. Men bara om man var en Nomi. Och skulle man inte få någon växel egentligen så fick hon det ändå. Ett litet mynt hit och dit.
På restaurangerna fick hon alltid extra godsaker, fast de fick hennes syskon också. Och på mataffärerna så skulle det bjudas var och varannan gång. Men när en farbror som inte jobbade i affären tog ett äpple och gav henne, så tackade hon bestämt nej och gav honom en sträng blick.
Någon måtta fick det väl ändå vara.
På loppisen vid Porte de Vanves fingrade hon på det vackraste halsband hon någonsin sett. Ett hjärta av porslin som hängde på ett blekt sidenband. Liv frågade vad det kostade och loppistanten sa bara
– Ingenting för din lilla syster. – Å, sa Nomi, merci! Sen köpte vi gamla vykort och Nomi fick ett extra, ett glittrande med som en saga på. Och en puss på pannan. – Jag är inte det minsta avundsjuk, inte ett dugg faktiskt, sa Liv. Och syftade på kombon av att få både saker och pannpussar.
Innan Nomi fick nog och ville åka hem så hann Liv fråga en gammal man vad ringen i asken kostade.
– Den där! skrockade han förnöjt.
Den, den är av äkta guld och den blå stenen är högst ovanlig!
Den, den är av äkta guld och den blå stenen är högst ovanlig!
sa mannen.
Din lilla syster kan få den! Om den passar?
Sen provade vi den på fel finger och Nomi fick panik och trodde den skulle sitta kvar där för evigt. I precis samma sekund sa farbrorn något om att hon kanske inte ville gifta sig med honom ändå. Då fick hon ännu mer panik och skrek – Ta bort den mamma, ta bort den! Då sa farbrorn att han kände Carl Bildt och frågade om vi gjorde detsamma. Som om det skulle spela någon roll liksom.
Men vi tog bort ringen och eftersom den gamle mannen promt ville att Nomi skulle ha ringen så sa vi merci. Sen hängde vi den på det blekta sidenbandet, bredvid porslinshjärtat. Ibland provar hon den och på lillfingret passar den perfekt. Men sådana där dyrbarheter av ovanligt slag är det ju bäst att förvara säkert. Så den hänger oftast och dinglar där på det blekta sidenbandet. Det är säkrast så. Sen riskerar man ju inte att ringen fastnar för evigt heller. Det vore ju hemskt obekvämt.
