– Jag ska vara djävul.
Så sa Nomi i söndags då hon skulle på Halloween kalas.
För det första så tyckte jag det lät i otrevligaste laget. Sen insåg jag att min feber ändå skulle sätta stopp för röda små horn och eldgaffel in da making. Så diskussionen fortsatte.
– Men häxa då? försökte jag.
– Häxa!? Jag vill inte vara någon fånig häxa!!
– Jag vill vara djävul.
Efter en utdragen övertalning och förhandling att hon skulle få ha Liv´s snygga häx-stass med lite efterpiff så okejdå. Men sedan hittade vi ju den inte. Såklart.
– Jag ska vara djävul. Hornen ska vara röda som om de glänste av eld.
Riktig eld.
Det var då jag kom på det. Fladdermus! Med mask och vingar. Det är ju hemskt läbbigt. Också. Och nästan lite djävulsaktigt om man låtsats. Men bra snällare, tänkte jag men sa inget. Hon tittade på mig som om jag var mossigast i världen. Men efter en smart vänding från min sida, som gick ut på att hon skulle bli en tuff fladdermus, började hon tina upp.
Du får vara en av de tuffaste, en sådan där som smiter ut om nätterna och smider busiga planer. En sådan där fladdermus som hänger knäveck i de högsta husen i månljusets sken. En cool fladdermus med håliga chockrosa strumpbyxor och glittriga dojjor. Lila! Och så krusar vi håret med. Med den lilla krustången, den som krusar bäst. Och när den stora kusinen som nästan är tonåring sa – du blir så bra! då var allt på den vägen. Så vi satte igång. Coolaste fladdemusen i stada. Men plötsligt stannade hon upp. Stirrade in i spegelväggen med bestämd min.
– Nu vet jag vad jag ska vara.
Hon rusade fram till sin byrå och rev ut alla kläder på två sekunder.
– Visst har du sagt att jag får klippa av en t-shirt så att den blir jättekort?
Såhär magkort?
– Nej..absolut inte. Men vad ska du vara?
– Jag ska… jag ska vara fjortis!
Men efter arga vrål så blev det fladdermus ändå. Jag kom på det briljanta att sätta en klämma i våffelhåret så det blev lite moikan-aktigt. Så sa vi att nu är dessutom en punkig fladdermus. Det visste hon ju inte riktigt var det var men det lät bra och – ohh håret var snyggt såhär. Och fjortisdrömmarna lades åt sidan. Tack, tänkte jag.
Men som hon sa till min mamma häromdagen. Hon lekte någon variant av familjelek med Liv och kusiner. Plöstligt kom hon springade och hoppade hon upp i min mammas knä. Tvärarg. Och nästintill gråtfärdig.
– De säger att jag ska vara 3! Jag vill ju vara 13!
Nämen ååå tänker man ju. 13 liksom. Och önskefjortis. Det var ju inte alltid sådär fullt av stjärnglans som man kanske lätt kan inbilla sig. Så här i förväg. Alldeles tvärtom faktiskt.
