De måste vara giftiga, sade Liv.
Det nästan sticker i ögonen när man tittar på dem. Som en varning.
Och jag fattar poängen men jag blev helt uppslukad och glömde själva anledning till varför vi var i vår blöta, dystra trädgård. Där hela känslan över allahelgonahelgen satt i dimman som aldrig lossnade från marken. Vi skulle ju kratta, de där tusentaliga och genomdränkta bladen som låg i drivor. Men de där illrosa bladen med oranga bär fångade all min uppmärksamhet.
Var jag än krattade så såg jag dem som magiska prickar i allt det grå.
Och nej, vi hade inte matchat med ceriserosa plastbaljor bara för stunden. Men det var som de visste att vi är bra tillsammans. När gråhösten sätter in och när löven inte vill längre.
640.jpg "när det aldrig ljusnar. 4")
Och fast jag hela livet har fått berättat om blommor, blad , fåglar och skog så lär jag mig aldrig några sorter eller namn. De där rosa är säkert något alldeles alldagligt och inget konstigt alls. Men det spelar ingen roll, jag tycker i alla fall att de var rentutav magiska.
